Annons
Vidare till op.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Kajsa-Tuva och Kåre har en utställning ihop

Unde lördagen öppnar äkta makarna Kajsa-Tuva och Kåre Henriksson sin första större gemensamma utställning i Östersund.

Eftersom de har varsin ateljé och sällan brukar besöka varandra på respektive arbetsplats var båda spända på att se vad den andre skulle komma med.

I veckan har de kört tavlor i lång rad till Galleri Mono på Frösön där Lennart Jonasson nu öppnar sin andra utställning.

Men ingen av dem var riktigt beredd på den överraskning som väntade.

Oberoende av varandra har de gjort varsin tavla som är intill förväxling lik den andres, påfallande lika i både färgsättning och komposition – i grunden ett antal horisontella färgstråk.

– Det är helt obegripligt. Vi bara skrattade och tittade på varandra när vi såg bilderna. Normalt har vi varsin ganska särpräglad stil som går att känna igen, men här ligger vi så otroligt nära varandra, skrattar Kajsa-Tuva.

För en utomstående är de båda bilderna i första hand lika Kajsa-Tuvas stil, vilket hon själv håller med om. Men ändå är de båda bilderna egna.

– Vi har gett dem helt olika namn och har inspirerats av olika saker, även om vi båda känner till den andres inspirationskälla, konstaterar Kåre, som också är förundrad.

Hans bild visar utsikten från ateljén över Storsjön, medan Kajsa-Tuva målat det förbirusande landskapet när familjen i vintras åkte bil genom Australien.

Men – ni kanske ändå råkat se den andres bild? f örsöker jag.

– Absolut inte, skakar båda på huvudena.

Men är det så konstigt om ni tar intryck av varandras bildelement?

– Inte alls, det är väl snarare naturligt. För något år sedan gjorde vi dessutom en mycket stor komposition tillsammans, där inslag från bådas måleri ingick. Det var avsiktligt och kul.

”Paint like hell” är rubriken på utställningen, ett namn som beskriver de våndor särskilt Kajsa-Tuva haft ju närmare de kommit vernissagen:

– Kåre har haft ett bra flyt och har målat i jämn takt. Själv tog jag det lugnt eftersom jag tyckte jag hade god tid på mig. Egentligen målade jag inte alls en period utan vilade och samlade inspiration.

Men det straffade sig förstås, fler än hon har fått erfara att det inte alltid är en god idé att skjuta jobb framför sig.

– Så jag har fått slita desto mer på slutet, mått ganska illa av det. Och det är vad titeln syftar på, skrattar hon.

Under veckan har så hängningen tagit vid:

– Bilderna får inte ta ut varandra. Men som tur är finns det stora ytor att hänga på här, så vi kan laborera. Men ingen av oss visste vad den andre skulle komma med.

Dessutom är lokalen ny för båda, Kåre har tidigare funnits på Remi och Kajsa-Tuva hos Bolin, nu valde de ett tredje galleri för sin första större gemensamma visning.

– Vi har haft en liten gemensam på ett litet galleri i Stockholm, men detta är första gången vi gör nåt stort ihop. Och inte sista.

Så vad är skillnaden från sist ni ställde ut? Och är allt nytt?

– Allt är pinfärskt, inte målat denna vecka, men senaste året eller så.

Kåre konstaterar att han gått upp i format:

– Det handlar delvis om lokalen, jag gillar stora dukar, men i mindre gallerier måste man ju gå ner i format. Här visste vi att det fanns stora ytor.

Och stort är ditt rätta element?

– Jag gillar det, ja. Det blir mer fysiskt, man får plats för mer och kan utveckla de teman och mönster man vill. Fysiskt framförallt.

Liksom tidigare finns idéhistoria och olika referenser inbäddade i hans bilder, John & Yoko skymtar på en stark duk, liksom Nefertitis dotter och vi förlorar oss en stund i de egyptiska dynastierna, kungahusens allmänna förfall och eventuella inavel. Bror Hjorts skakiga skisser och 1940-talets klassiska skulptörer har en viss betydelse med.

Hos Kajsa-Tuva finns två påtagliga nyheter – svartvita motiv och collage med familjebilder, bland dem båda hennes framlidna föräldrar.

Är det ett sorgearbete?

– Nej, det kan jag inte säga. Jag har bearbetat den saken, snarare är det ett sätt att återanvända all bråte som kom fram när min pappa avled i fjol. Familjebilder och associationer man släpar runt på.

Och så de stora svartvita dukarna? Ränder och kraftiga linjer, nästan som tusch?

– Det är härligt. Helst skulle jag bara måla svartvitt det närmaste halvåret, det känns verkligen bra. Men så kan man ju inte göra.

Vem säger det?

– Jamen, ingen gallerist skulle ta emot bara svartvita oljemålningar?

Monos egen barrista Lennart Jonasson ställer fram varsin kopp rykande nattsvart kaffe och skrattar:

– Jag är nybörjare och lär mig av er. Det är fantastiskt lärorikt och jag lyssnar till erfarenheten, jag bestämmer nästan inte alls än.

Kajsa-Tuva funderar:

– Men skulle publiken orka med bara svartvitt?