Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Kämpigt för alla utom för bankerna

Svensk ekonomi har det kämpigt, men ett lysande undantag finns: Bankerna.

Annons

I går kom SEB:s tredjekvartalsrapport som upplyste om att bankens rörelsevinst blev 4,6 miljarder kronor, att jämföra med de dryga 3,8 miljarder som banken håvade in samma tid i fjol.

Tidigare i veckan hade de tre andra storbankerna också visat upp kvartalsvinster i flermiljardklassen. För Nordeas och Handelsbankens del räckte dock 8,9 respektive 4,6 miljarder kronor inte till för att hålla aktiemarknadens uppskruvade förväntningar stången. Bådas aktier föll en eller annan procent. Swedbanks rapport i tisdags höll däremot SEB-klass.

Låter det bekant? Jodå, det här är besked vi vant oss vid. Lika säkert som att Riksbanken med sin räntepolitik fortsätter agera sänke för svenskt näringsliv, lika säkert är det att storbankerna gör storvinster. I år har fyrklövern delat ut 35 miljarder kronor till sina ägare. Det enda nya är att ett fridsstörande moment försvunnit: Anders Borgs gläfsande på bankerna.

Svenska Dagbladets Carolina Neurath lanserade i vintras den intressanta teorin att Borgs inställda ståndskall beror på att staten håller på att klippa banden till storbankerna. Detta genom att ta bort den så kallade implicita – inte uttalade – statsgarantin som gör att bankerna kan räkna med statlig undsättning om de riskerar gå i konkurs.

För många av oss låter det till förstone som ljuv musik. Men snabbt infinner sig eftertankens kranka blekhet. Någon lokal variant på Lehman Brothers-temat vill vi ju inte ha. Dessutom bidrar garantin visserligen med nästan lika mycket pengar – 30 miljarder kronor – som bankerna pytsar ut till sina ägare. Men samtidigt bidrar den till att hålla nere de boräntor som blivit en stor del av svenska folkets rättesnöre i tillvaron.

Bortsett från finansministern har alliansministrarna iakttagit en närmast autistisk tystnad om vad de anser om svenska bankers roll för näringsliv och samhälle. Ska det tolkas som att de ser bankdirektörerna som superentreprenörer värda all beundran? Ingen vet. Det är dags att klämma dem hårt på pulsen om det inför valet 2014.

Värst är kanske att fixeringen vid boräntorna gjort att bankernas lån till företagen hamnat alldeles i skymundan. Svenska Dagbladets räntekarta över bolånen har med rätta prisats. Vi har fått otaliga förståsigpåare på bolån och Bankförbundet klagar över hur taskiga bankkunderna blivit mot deras medlemmar. Men hur länge ska det dröja innan någon gör en räntekarta för företagare?