Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

”Kanske måste inte Ecuadors barn alltid sälja tuggummin”

Planet går ned för landning på 2800 meter, 700 meter högre än Kebnekaise. Jag är tillbaka i Quito i Ecuador. Att landa här är en känsla milsvida ifrån att landa i skogen på Frösön. Här landar man i princip direkt på huvudgatan.

– Leche, Señorita?

Annons

på morgonen, på väg till jobbet, öppnar jag porten från Quitohemmet för att nästan snubbla över tre getter. Det är grannen som försörjer sig på försäljning av getmjölk som är på språng.

skolan och passerar grillade matbananer och kött i påse. Tillsammans med den dunkande musikblandningen av salsa och bachata som ligger över staden försvinner Sverige bakom mig.

befinner jag mig på en bar när en liten flicka med sitt syskon på ryggen kommer till mig och vill sälja tuggummin. Det är för många barn som hon här.

I dag när jag vet mer om hur livet för barnen ser ut är det inte på något sätt lättare att neka flickan.

Att komma från den bästa av världar, den lilla trygga byn Kälom med frisk luft och öppna dörrar till denna, innebär att det är svårt att leva med känslan av orättvishet.

Mitt liv här är en vardag med skola för barn som henne.

Människorna här är ju precis som människorna hemma men utan hälften av så många möjligheter. Min kompis och kollega Diego är full av avund inför Storsjöyrans artistbokning, vi är båda fans av bandet Crystal Castles, men han kommer aldrig att få se dem live.

tidigare i dag, Karin.

Det är Juan som ber om tillstånd att få gå från lektionen eftersom han ska börja jobba snart. Han är 13 år och borde vara i högstadiet, i stället jobbar han sju timmar varje dag för att hjälpa familjen.

i samma ålder jobbade jag också. Jag hade sommarcafé en vecka varje sommar tillsammans med mina vänner.

Juan verkar trivas med sitt jobb, precis som jag gjorde. Skillnaden mellan mig, Juan och Diego är att deras liv är en kamp medan mitt är fullt av möjligheter.

Jag önskar att jag kunde säga nej när Juan frågar, men i stället måste jag acceptera att det är så livet är här.

Men jag säger nej till flickan som säljer tuggummin och försöker komma ihåg att det inte går att hjälpa alla. Men det är svårt att acceptera, barn är ju barn överallt i världen men för de här barnen tar livets allvar många dagar lusten ur dem.

övermannar orättvisan mig och gör det svårt att fortsätta. Men andra dagar ger samma barn mig ny styrka.

Lösningen för Juan blir kvällskola. Han säger ja utan att blinka. Det ger mig hopp, kanske finns det möjlighet till förändring, kanske måste inte Ecuadors barn alltid sälja tuggummin.

Kanske kan fler barn få samma möjligheter som jag.