Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Karin Källström: Ett mittenprogram för det andra årtusendet

Annons

Det är fler likheter än man kan tro mellan regeringsbildningen i januari 2019 och auktionen i Backhorva. Ni vet, den när Emil i Lönneberga stoppade ett drängslagsmål med sin brandspruta och listigt lyckades förhandla till sig allt han ville ha och behövde. Centerpartiet och Liberalernas stöd till en rödgrön regering var brandsprutan som gjorde processen kort med bråkstakarna, förlåt, partiledarna. Samtidigt, med en bondpojkes list, förhandlade man till sig en stor del av de 73 punkterna i januariavtalet.

En sak är säker: en sådan kaosartad process gör man inte gärna om, trots att den levererade en del liberal politik.

Vem vet vilken värld vi lever i när valrörelsen år 2022 sätter igång. Corona-virus kan ha eskalerat eller dött. Både Modo och Björklöven kan ha återkommit till SHL. Greta Thunberg fotograferas antingen framför smältande isberg eller sitter ånyo vid skolbänken.

Även nästa gång kan några få mandat avgöra vilket eller vilka partier som bildar regering. Därför finns det mycket som talar för att Liberalerna och Centerpartiet får fortsätta sin roll som liberala vågmästare.

Vad som händer i politiken vid det laget vet ingen. Några lågoddsare är ett levnadstrött socialdemokratiskt parti, en vänsterpartiledare som inte hunnit bli varm i kläderna och ett konservativt block vars partier mest naggar på varandras opinionssiffror.

Även nästa gång kan några få mandat avgöra vilket eller vilka partier som bildar regering. Därför finns det mycket som talar för att Liberalerna och Centerpartiet får fortsätta sin roll som liberala vågmästare. Ingen skulle dock bli imponerad om nästa regeringsbildning blir lika långdragen och rörig.

Inför nästa valrörelse måste de båda mittenpartierna göra en övergripande fråga trovärdig: om – och i sådana fall hur – de avser byta ut den nuvarande regeringen. Sannolikt hänger Liberalernas överlevnad som riksdagsparti på svaret på den frågan.

Man behöver inte vara särskilt nostalgiskt lagd för att ändå dra paralleller till den politiska situationen under det sena 1960-talet och tidiga 1970-talet. Även då var det riktigt dålig stämning de borgerliga partierna sinsemellan. Detta stod i vägen för ett trovärdigt alternativ till en socialdemokratisk regering. Därför lades grunden för en folkpartistisk och centerpartistisk allians – mittenprogrammet – som syftade till att bryta det socialdemokratiska enväldet utan att ge fri lejd till högern.

Annie Lööf och Nyamko Sabuni skulle kunna bli det nya årtusendets Gunnar Hedlund och Bertil Ohlin. De bör sätta sig i förarsätet redan nu och utforma ett gemensamt initiativ före dess att valrörelsen drar igång. Något år kan det säkert ta att ta fram programmet. Hemliga utredningar, möten i dunkla rum och små, små arbetsgrupper med stora, stora uppdrag.

Kanske blir det 73 nya punkter. Ett treterminssystem i grundskolan, nedskrivna studielån för glesbygdsbor och enhetlig moms. Kanske är punkterna till och med – till skillnad från januariavtalets dito – genomarbetade och genomtänkta. Kanske kommer det med ett tydligt budskap: att Centerpartiet och Liberalerna helst vill sitta i en regering efter nästa val, om inte annat kommer de stödja den regering som tillgodoser flest och tyngst punkter. Detta eftersom att alla redan vet att de liberala partiernas stöd kostar. Valrörelsen blir säkert roligare om väljarna får veta vad.

Karin Källström