Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Karin Källström: Socialdemokrater är vi allihopa

Annons

Gudarna ska veta att många svenskar inte är socialdemokrater. För närvarande verkar de vara färre än någonsin. Stefan Löfven lockar historiskt låga siffror i de senaste opinionsmätningarna.

Det bor en liten socialdemokrat i närmast alla och envar, som sörjer detta faktum. Socialdemokratin är som den kusin från Ådalen man inte orkar umgås med men ändå, på något sätt, vill att det ska gå bra för. Hur mycket man än vill förneka det har pragmatiska och lösningsorienterade (höger-)sossar lett svenskarna förhållandevis framgångsrikt genom ett århundrade. Ett pärlband av landsfäder har lotsat oss genom världskrig, tsunamikatastrofer och terrordåd. Kanske inte alltid med hedern i behåll, men fortfarande med viss framgång.

Just därför är det så oroväckande att läsa hur Stefan Löfven uttalat sig om morden i förorten, rånen bland unga och sprängningarna runtom i landet.

Därför uppskattar många svenskar ett starkt socialdemokratiskt parti. Moderater behöver en seriös kombattant att opponera mot. Visionärerna behöver en grå eminens. Lite till mans behöver vi något statsmannamässigt att hålla i när det blåser. Så stor och mäktig framstår den socialdemokratiska rörelsen att många av oss tänker att varje kris kan hanteras, om inte av statsministern själv så av de starka krafterna ”där bakom”.

Just därför är det så oroväckande att läsa hur Stefan Löfven uttalat sig om morden i förorten, rånen bland unga och sprängningarna runtom i landet. Förra veckans intervju med Expressen, med rubriken ”Alliansen lade grunden för ungdomsrånen”, var en total genomklappning. Den bärande teorin var att jobbskatteavdraget (som Socialdemokraterna varken gått till val på eller i regeringsställning försökt att ta bort) ledde till neddragningar i välfärden som i sin tur lagt grunden för dagens situation.

Efter intervjun i Expressen kunde man fortfarande hoppas att han blivit felciterad. Att flera kloka inspel från regeringschefen inte togs med. Eller att de kloka rådgivarna bakom statsministern skulle rätta honom nästa gång.

Därför steg pulsen i den andra intervjun på samma tema, i Svenska Dagbladet. Där fick Stefan Löfven lägga ut texten ytterligare. Han tillstod att både socialdemokratin och Alliansen var ”medskyldiga” till situationen. Problemet handlade enligt Löfven både om skattesänkningar och att det utbildats för få poliser under alliansåren.

Hans förklaringsmodell är tröttsam. Tänk om det var så enkelt att ungas brottslighet och allmänt elände var en direkt produkt av låga skatter eller få poliser. Då hade Sverige, med sina högre skatter, haft färre problem än Schweiz och Danmark. Polistätheten per 100 000 svenska invånare är låg i ett europiskt perspektiv, men Danmark och Finland har ännu lägre.

Sveriges statsminister skulle behöva uttrycka sig tuffare och lova resultat. Ett tolvårigt rånoffer blir inte tröstad av att jobbskatteavdraget till dess föräldrar år 2007 (innan barnet ifråga föddes) gjort att offret nu blivit av med sina tillhörigheter. Väljarnas oro minskar inte heller av att statsministern framstår handfallen.

De pragmatiska och lösningsorienterade Socialdemokraterna som vi känner dem skulle helt enkelt behöva kliva fram igen. Gör dem inte det finns tyvärr inga gränser för hur litet partiet kan bli i opinionsmätningarna. Det mest oroväckande är inte att Stefan Löfven försöker hitta syndabockar, utan att han knappt alls verkar försöka hitta lösningar.

Karin Källström

Jurist och fristående krönikör på ledarsidan