Annons
Vidare till op.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Kata Nilsson: "Pokémon Go tvingar oss att upptäcka konsten i vår omgivning"

I helgen pratade jag och mamma om momma. Dagen hon skulle ha fyllt 103 närmar sig, men hon dog dessvärre för ett par år sedan. När hon fyllde 98 år så var jag och mamma och hälsade på henne på ålderdomshemmet. Alla som bodde där var ganska virriga, jag tror det var en sån typ av avdelning, men glada var de och mamma bjöd hela hemmet på tårta. Så där satt gamlingarna och åt tårta medan de fnissade eller muttrade eller sjöng för sig själva och helt plötsligt börjar Oskar Linnros låt 25 (som var mycket populär sommaren 2011) spelas på radion. För den som inte känner till den låten, eller glömt hur den går, kan jag berätta att texten låter ungefär såhär: FYFAN VAD SKÖNT att jag aldrig mer blir 25! i en trallig melodi och i kontexten att vi befann oss på ett 98-årskalas på ett senilhem blev ju detta en rätt komisk situation. Jag tänker ibland på hur mycket momma hann se och uppleva under det där seklet hon levde. För vi får ju medge att det hände en hel del under 1900-talet. Krig, fred, krig, kalla krig.. Uppfinningar som kom till, som utvecklades, avvecklades. Ibland säger jag till min sambo Jag har tappat min mobil… och sedan fnissar vi åt att våra barn och barnbarn kommer tycka vi är så pinsamma och GAMLA som refererar till våra telefoner som mobila. Jag tänker allt som oftast att vi lever i en härlig tid när en ena stunden kan fundera på barn, framtida husköp och pensionssparande och i nästa sekund dra iväg med sin mobiltelefon och jaga Pokémon runt huset. Ja, jag har också testat detta omtalade spel. Det som upprör så många för att folk som spelat har varit vårdslösa i trafiken eller gjort intrång på privata ägor. Det som folkhälsoministern spelar utanför rosenbad med uppmuntran om att det är hälsosamt att komma ut och röra på sig genom att gå omkring på Pokémonjakt. Det är lite latjolajban tycker jag. Lite knäppt. Momma hade nog höjt både det ena och det andra ögonbrynet om hon visste att detta är världen hon lämnat efter sig efter 100 år på jorden. Det som jag dock reagerade på först av allt var att spelet leder en till konst. I PokémonGo måste en leta efter så kallade Poké Stops för att få nödvändiga verktyg i spelet. Dessa poké stops är oftast någon typ av landmärke, en sorts monument eller ett stycke offentlig konst. Jag finner det faktiskt lite förbluffande att det skrivs så lite om just det, när detta spel är så oerhört uppmärksammat. I min jakt på pokémons har spelet fört mig till konstverk och utsmyckningar jag kan ha gått förbi hundra gånger förut men aldrig tänkt på att de är där. Det beskrivs ofta som att Pokémon Go-användare bara går runt med huvudet nervänt mot telefonerna istället för att se sig omkring men i själva verket är det tvärtom. Spelet synliggör det vackra i vår omgivning vi annars missar och tvingar oss att upptäcka konsten omkring oss. Jag har inte riktigt fattat vad en ska göra med alla Pokémon som en fångar. Jag kommer nog inte bli allra bäst och bygga upp ett lag. Men jag tycker faktiskt att om en ännu inte provat 2016 års populäraste spel borde en faktiskt ta och ladda ner appen och ge det en chans. Om du är ointresserad av att fånga monster har du i alla fall fått en gratis gps-guide till all offentlig konst i din omgivning. Och har du dina gamlingar kvar i livet, ta dem med dig ut på kombinerad konstvandring / pokémonjakt.