Annons
Vidare till op.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Kata Nilsson: Vi kanske måste fundera på vad som faktiskt är kulturarv och vad som bara är för att det alltid har varit så

När jag var vikarie på ett fritids i Östersund för ett par år sedan hade barnen fått i uppdrag att rita vad de hade sett på en teater veckan innan. En hade ritat jesusbarnet i krubban men därefter kört fast och visste inte vad mer som skulle ritas. Jag försökte komma med tips. “Det var väl lite annat folk där, en åsna kanske och en stjärna”, föreslog jag. Barnet tittade på mig extremt skeptiskt och svarade: “Du var ju inte med på teatern… Hur kan du veta det?” Vid det tillfället insåg jag att barn är hundra procent omedvetna om vad som är tradition eller inte. Denna unge hade sett en teater vars innehåll hen nu förväntades rita, och så dök det upp en mystisk vikarie som inte var med och såg teatern, men ändå på något kusligt vis visste vad den handlade om.

Denna unge hade sett en teater vars innehåll hen nu förväntades rita, och så dök det upp en mystisk vikarie som inte var med och såg teatern, men ändå på något kusligt vis visste vad den handlade om.

Det känns både intressant och relevant att tala om vem julen är till för. Den är en av de största högtiderna inom vår kultur, och alltid ett ämne för debatt så fort någonting inte riktigt är som det brukar. Vare sig det är en rasistisk nidbild i Kalles jul som klippts bort eller en viss pralin i chokladasken som plockats ur, så kan ni vara säkra på att era ungar inte bryr sig. Exempel på vad barn bryr sig om är snarare ifall de kommer få saken de önskat sig, hur julkalendern slutar, och vilken tid tomten kommer. Resten är rätt så ointressant för ett barn. För vuxna, däremot, är julen helig och allt förväntas vara exakt så som det var när en själv var liten. Rasistiska nidbilder och könsstereotypa luciatåg inkluderat. 

För precis som varje kvinna i historien så reduceras Lucia till sitt kön och etniska ursprung. För henne sker detta varje år, när dagen som finns i almanackan för att fira henne oftast bara föranleder diskussioner om vem som får och inte får vara Lucia. Finns det någon vuxen i Sverige som ens vet vad Lucia var känd för? Jag vet typ inte det. Om vi hade vetat det och kunnat svara när ungarna frågar varför vi firar Lucia, ja men då kanske intresset också hade varit större från barns håll att faktiskt vilja vara Lucia istället för Elsa i "Frost". Nu ska kidsen istället tvingas att klä ut sig till ett sedan 1500 år tillbaka dött helgon, och i samma veva få veta att inte alla får klä ut sig till detta helgon, för si och så såg hon minsann inte ut. Det är egentligen helt absurt.

Vi kanske måste fundera på vad som faktiskt är kulturarv och vad som bara är för att det alltid har varit så.

Vi ska självklart föra vidare vårt kulturarv till framtida generationer. Men vi kanske måste fundera på vad som faktiskt är kulturarv och vad som bara är för att det alltid har varit så. Det är relevant för svenska barn att veta varför vi firar jul. Varför och vad som är vanligt att göra på julen, äta mat, tända ljus, fira lucia. Men det är inte roligt för barn att lära sig på vilka sätt traditionerna är till för att begränsa dem, och det är inte heller vad jag tycker traditioner borde göra.Kom ihåg att julen faktiskt ska vara till för barnen, och att vi skapar våra egna traditioner inom ramen för vår kultur. Och fram till dess att vuxenvärlden präntat in annat i huvudet på dem så är Julevangeliet bara ännu en saga för dem.