Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Katalansk frihet är lika mycket värd som ukrainsk

Den 18 september ska skottarna rösta om de vill fortsätta vara en del av Storbritannien eller bli en egen stat. Inget konstigt i det; det finns goda skäl både för och emot.

Annons

Det viktiga är att de får rösta, och att utslaget kommer att respekteras i London. Om än motvilligt

Helt annorlunda är det med den katalanska folkomröstningen om ett utökat självstyre som av parlamentet i den spanska regionen Katalonien satts ut till 9 november.

Det troliga är att centralregeringen i Madrid kommer att förbjuda omröstningen. Skulle den ändå bli av finns en uppenbar risk att Spaniens armé kör ut stridsvagnarna ur förråden och sätter kurs mot Barcelona.

Nästan två tredjedelar av Kataloniens folkvalda röstade för en folkomröstning. Till skillnad från alltför många självständighetsrörelser är den katalanska djupt folkligt förankrad, och inte alls något vänsterprojekt.

Det var snarast den katalanska borgerligheten som räddade nationens språk och kultur undan den utplåning som fascistregimen Franco strävade efter.

Sveriges förhållningssätt till katalansk självständighet – med eller utan egen stat – präglas av inkonsekvens och okunnighet.

Inkonsekvens för att den självständighet Sveriges regering unnar snart sagt varenda etnisk grupp inom exempelvis Rysslands gränser inte unnas katalanerna.

Det enda argument Madrid kan dra fram för sitt agerande är konstitutionens förbud mot utbrytningar – det är lika rimligt som att 1990 underkänna frihetssträvandena bland Sovjetstatens delrepubliker med hänvisning till sovjetisk grundlag.

Spaniens konstitution har klara drag av arvet efter Franco. Dess regeringar har oavsett färg från början sagt ifrån om att man aldrig kommer att acceptera utbrytarrepubliken Kosovo som självständig stat.

Okunnighet för att svenskar som regel är oförmögna att förstå betydelsen av nationella frågor.

Arvet från Gustaf Vasas centralstat sitter så djupt i folksjälen att regioners och minoriteters rättigheter reflexmässigt avfärdas som ett slags vålnader från det förgångna.

Katalanerna ska svara på två frågor: dels om nationen (folket, med ett för svenskar mer vedertaget begrepp)ska bilda en stat. Och, om ja – ska staten vara självständig från den spanska eller ej?

Det vore alltså fullt möjligt med en katalansk stat inom bibehållna spanska gränser – men den lösningen har Partido Popular, högern som till inte ringa del bärs upp av gamla Francister, avfärdat. Likaså Spaniens andefattiga Socialdemokrater.

"Hittills har ingen ingripit mot galenskaperna i Spaniens nordöstra hörn. Hade Aznar suttit vid rodret skulle han agerat för länge sedan, kan jag misstänka. Dagens PP-regering med Mariano Rajoy beskrivs som liberal och tillhör vänsterflygeln i partiet. Knappast en högerledare som pekar med hela handen."

Skribenten som snarast önskar Franco åter jobbar åt ett magasin för svenskar på spanska Solkusten. Sådana stämningar frodas nu i den brunblå spanska högern.

Med ett undantag – MP:s Bodil Ceballos – har Sveriges riksdagsledamöter såvitt känt inte gjort något för att hjälpa till med att hålla Spaniens stridsvagnar kvar i garagen. Nu börjar det bli bråttom.

Kataloniens flagga – Senyera – är en av Europas äldsta. Den har funnits åtminstone sedan runt skiftet 1000– 1100-tal och är därmed runt 400 år äldre än den spanska centralstaten. Språket som bär upp den skiljer sig från spanskan ungefär som "svår" danska från svenska.