Annons
Vidare till op.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Kicki Gustafsson: Jag är less på coronan nu och vill att allt ska vara som vanligt!

 
Coronaviruset
Visa alla artiklar

Jag är less på coronan nu. Tokless.

Jag är less på att 3 800 länsbor är permitterade och att jag är en av dem.

Jag är less på att 69 000 personer är varslade i Sverige, att 518 av dem finns här i länet och att arbetslösheten stiger.

Jag är less på det ständiga analyserande och ältande av den globala kris som fortfarande pågår:

Gör Sverige rätt? Nej, Sverige gör fel! Nej, Sverige är precis mittemellan-bra och helt lagom och ligger på pricken på kurvan där vi ska vara!

Titta på USA! Titta på Storbritannien! Titta på Sydkorea! Där gör de allt rätt!

Nej, där gör de allt fel! Titta på dödstalen! Det är bara att jämföra!

Nej, det är inte alls bara att jämföra för olika länder mäter på olika sätt! En del tar inte med dödsfall som sker i hemmet, en del tar bara med fall där covid-19 säkert kunnat fastställas, en del räknar bara med dödsfall som sker på udda datum när månen är i nedan och dygnstemperaturen överstiger 13 grader (celsius).

Jag är less på att formuleringen ”eftersläpning på grund av helgen” har blivit ett fullständigt vedertaget begrepp. Och ”äldre-äldre”.

Jag är less på att coronan verkar ha tagit sig in på Sveriges samtliga äldreboenden trots att Anders Tegnell oupphörligt predikat att vi måste göra allt vi kan för att detta inte ska ske.

Jag är fruktansvärt less på debatten om huruvida munskydd skyddar och varför alla utanför Sveriges gränser verkar bära dem men inga innanför.

Mest av allt är jag less på att jag är less på coronan. Och att jag är less på att jag är less på att jag är less på coronan. Och att jag är less på att jag är less på att jag är less och så vidare i all oändlighet, amen.

När detta skrivs är det femte dagen som jag jobbar hemifrån, men redan är jag less även på den punkten.

Jag sitter i det rum som huvudsakligen är min systudio men som även rymmer en gästsäng. På bordet där min symaskin normalt brukar stå har jag nu placerat min jobbdator. Symaskinen står på golvet, och gardinen som jag börjat sy till fönstret jag sitter invid, ligger orörd i väntan på bättre tider.

Och samtidigt: Vad har jag att gnälla över? Vad är jag för patetisk figur egentligen? Skämmes tamejfan!

Jag har ett jobb och jag kan utan problem jobba hemifrån.

Mina vuxna barn är friska och ingen av dem permitterad eller varslad.

Mina fina, nära släktingar som är 80-plussare och bor hemma, är friska, behöver ingen hemtjänst och handlar mat på de särskilda tider som är reserverade för riskgrupper.

Går jag ut i köket för att fixa en kopp te eller kaffe brukar jag sammanstråla med min man som inte heller han är sjuk, permitterad eller varslad. Han har inom parentes sagt jobbat hemifrån så länge nu att vi knappt minns hur det var då när han lämnade hemmet varje morgon.

Jag har inte mist några vänner i denna gräsliga pandemi, ingen av dem har förlorat sitt jobb.

Förra året tillbringade vi hela semestern i vår älskade stuga i Bakvattnet, och jag har absolut inga problem med en ”hemester” även detta år.

Våren har visserligen inte bjudit på något riktigt höjdarväder hittills, men jag sett tranor, måsar och trastar, tussilago och maskrosor. Och viktigast av allt – jag har mött årets första sädesärla, den som varje år är ett kort, vackert möte med min mamma, trots att det är snart 15 år sedan hon gick bort. Sädesärlan var ju vår favoritfågel.

Och ändå. Ändå. Ändå. Vill jag att allt ska vara som vanligt.

Jag vill att coronapandemin ska vara något som vi bara sett i en film eller läst om i en roman, eller något som faktiskt hänt men så långt tillbaka att ingen av oss som lever nu själv har upplevt det.

Och denna ofruktbara längtan är jag förstås också less på.

- - - - -

Tidigare krönikor:

Trots alla dystra besked finns det ändå saker att glädja sig åt denna märkliga tid

Visst hade jag handkräm! Problemet var bara att jag lagt den på ”ett bra ställe”

Jag hade glömt hur dum i huvudet man blir av att flytta