Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Kickis krönika: Jag ser det mesta i svart just nu

Ibland drabbas man av perioder med svartsyn. Som nu till exempel. Jag ser mest elände omkring mig.

Annons

Om jag börjar med mig själv så var jag sjuk förra veckan, och precis när jag började känna mig frisk och gick tillbaka till jobbet tog det om.

Just nu käkar jag värk- och halstabletter i rent ohemula mängder, och det är bara att hoppas att magen inte packar ihop också. Men då finns det andra tabletter att ta till, får jag försöka tänka.

Att drabbas av förkylning eller lättare influensa är inte kul men ändå klart hanterbart. Ser jag mig omkring i bekantskapskretsen finns just nu flera fall av cancer och andra sjukdomar i samma styrkeklass, och då skäms jag lite över mitt förkylningsgnäll.

Men värre är känslan av otillräcklighet. Att inte kunna göra något, att inte kunna vända förloppet. Varför har inte livet en tangentkombination (ctrl-z) som gör att man lätt kan ångra det som blev fel?

I veckan var det 25 år sedan webben uppfanns. Jag citerar Nationalencyklopedin:

"World Wide Web utvecklades av Tim Berners-Lee (då verksam vid det stora europeiska forskningscentrumet CERN) som ett system för distribution av forskningsrapporter och tekniskt material."

Webben uppfanns med andra ord inte i första hand för att vi skulle kunna ladda ned oändliga mängder barnpornografi, smutskasta och förtala varandra i diskussionsforum och lägga ut mobilfilmer där hela killgäng förgriper sig på unga tjejer, men det dröjde inte länge förrän vi var där.

I Ryssland börjar man ana mullret av krigskanoner, och vad Putin ska göra eller inte göra kan man bara spekulera kring. Hur kul känns det? Nu är det väl i första hand Ukraina som drabbas, men det svenska försvaret har blivit ett hett diskussionsämne igen.

I Syrien fortsätter kriget med oförminskad styrka, och nu avråder UD även från resor till Egypten på grund av säkerhetsläget. Men alla flyktingar som strömmar ut över Europa från de här trakterna söker sig naturligtvis inte därifrån för att komma undan med livet i behåll, utan är bara ute efter gratis sjukvård i Sverige. Det känns ju fullständigt logiskt! (Ja, jag är ironisk.)

Det är 100 år sedan "skotten i Sarajevo" utlöste första världskriget, och experter varnar nu för att de nationalistiska krafter som växer sig allt starkare i Europa kan tända gnistan igen.

Och i Afghanistan avrättades Sveriges Radio-korrespondenten Nils Horner på öppen gata, mitt på ljusan dag.

Nog kan man få ont i magen för mindre.

Hela den här konstiga vintern känns som ett enda stort järtecken, ett illavarslande förebud om att hemska saker är i antågande.

Jag har för övrigt tappat räkningen på alla stormar som ruskat om oss. Alla har inte varit av den kalibern att de begåvats med namn som Ivar, Hilde och Dagmar, men nog har de klarat av att välta soptunnorna på vår gård vid upprepade tillfällen utan problem.

Någon vidare skidåkning har vintern inte kunnat bjuda på, snart är hela Remonthagen fullständigt snöfri och isvägarna över Storsjön har varit en hägring blott. Våren verkar ha anlänt minst en månad före tidtabell, och hur det ska gå för turistnäringen i fjällen nu när påsken ligger så sent törs man knappt tänka på.

Ur det privata mikroperspektivet ser jag just nu våren mera som en källa till gnäll än glädje. Det dras in massor med grus i hallen, det visserligen trevliga men ändå obarmhärtigt avslöjande ljuset visar varje dammkorn och ränderna på fönstren ska vi inte ens tala om.

I fjol märkte jag att jag började vakna allt tidigare på morgnarna när ljuset återvände, och det är samma visa i år. Det är stört omöjligt att somna om, det som tidigare var min paradgren!

Nästa vecka fyller jag 51 år och det känns väl inte direkt festligt, om man säger så. Snarare klart oglamoröst. Men förhoppningsvis har förkylningen gått över, och därmed även mitt tunnelseende. Kanske kan jag vara tacksam över att jag inte är en cancerdrabbad 51-åring i Ukraina eller Syrien. Jag hoppas det.