Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Kickis krönika: På morgonen sjuder stan av liv

Ibland när jag sitter i bilen på morgonen på väg till jobbet och hamnar i kön på Stuguvägen i väntan på att få åka genom Fyrvallarondellen, händer det att en viss irritation uppstår.

Annons

Herregud, så här var det minsann inte på trafikljusens tid, tänker jag och åtminstone 75 procent av medtrafikanterna. Visst fick man stanna för rött, men aldrig gick kön ända upp till Remonthagen för det!

Vid övergångsställena släntrar tonåringar lojt över vägen på väg till mitt gamla plugg, Parkskolan, och åt andra hållet går äldre studenter som är på väg till campus och universitetet.

På varje trottoar och gångbana knatar folk, få ser ut att bara njuta av en liten morgonpromenad i största allmänhet – nej, alla är på väg någonstans. Det finns ett mål och en tidpunkt en kort framtid bort.

Bussar stannar och släpper av folk, djärva cyklister kastar sig dödsföraktande ut framför bilarna utan hänsyn till halkan som förlänger alla bromssträckor, själv trasslar jag mig igenom rondellen med ögonen fördelade mellan backspegeln, sidospeglarna samt gatan rakt framför mig och med tungan rätt i mun.

Vid Akademigatan råder för det mesta laglöst land, bilar tokrusar över Stuguvägen utan minsta tanke på trafiken som kommer från två håll, och vid övergångsstället springs och cyklas det.

Nästa stopp blir vid rondellen vid Rådhusgatan, och även här finns ett övergångsställe som används oerhört flitigt, framför allt av cyklister som aldrig någonsin skulle komma på tanken att stanna och leda cykeln över gatan fast de egentligen borde.

Vid den här tidpunkten pulserar Rådhusgatan av liv. Ibland har man tur och får grönt vid alla trafikljus, ibland får man stanna. I korsningen Biblioteksgatan, där jag svänger ned mot ÖP, ses gymnasieelever skynda fram på väg till Wargentin, även det ett av mina gamla plugg.

Ibland hinner jag titta en stund på de höga fönstren och undra om det fortfarande undervisas i franska och tyska bakom dem.

Klockan är några minuter före åtta, eller så har Ekonyheterna i radion precis börjat – det beror på hur länge jag fått vänta i kön före Fyrvallrondellen.

Men den där irritationen som jag kände redan i den här textens första mening, den har gått över nu. I stället känner jag mig lite glad och fascinerad över att Östersund sjuder så av liv och rörelse – vår lilla stad spänner musklerna och poserar som vore den Stockholm eller Göteborg.

Det gör mig lite varm i hjärtat.

Blott en timme senare syns ingenting av ruschen och jäktet – det är som om det aldrig hade hänt. Även det gör mig lite varm i hjärtat. Östersund är lite så där som jag är, av eller på. Mini eller järnet.

Aldrig har den här stan känts så tom på trafik som natten när jag ensam satt i bilen på väg mot sjukhuset där min mamma låg och dog.

Klockan var halv tre när sköterskan ringde och väckte mig, och jag såg inte en enda bil eller fotgängare ute. Bara ett vackert snöfall gjorde mig sällskap medan jag körde utan att egentligen se någonting och svängde utan att blinka. Min bil gjorde de första spåren.

I fönstren lyste elljusstakar på många håll, eftersom detta var natten mot första advent.

Bara jag hinner fram, bara jag hinner fram.

Jag hann.

När jag åkte hem på morgonen fanns inte mamma kvar, och Östersund brydde sig väl inte så särskilt mycket om det, men det var ändå något förunderligt med alla de där adventsljusen som lyste överallt. Det är flera år sedan nu, men jag tänker ändå på dem ibland när jag svänger av åt höger i Fyrvallarondellen in på Genvägen.

Ibland kan jag känna det så starkt, att Östersund, det är mitt hem. Inte bara huset där jag bor, utan Lillänge och bilprovningen och skolorna och cityhandeln och sjukhuset och Badhusparken och cykelvägarna och busstorget och krogarna och gågatan och Österängen och travet och parkeringsplatserna under Frösöbron.

Och Stortorget! Är jag ensam i Östersund om att gilla torget? Det är stort och vackert och ger husen runtomkring ett majestätiskt utseende. Själva poängen med ett torg måste ju ändå vara att det är en stor yta som ger plats för tillfälliga arrangemang?

Men Thomée då, Thomée!? Hör jag nu många skrika. Det är väl också Östersund?

Ja, jo, kanske. Fast mest är det väl en gammal ångbåt som tiden kanske seglat förbi.