Annons
Vidare till op.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

"Kiitos" Koivisto för att Finland tillhör väst

När två gamla patrullmän från Fortsättningskriget möttes hösten 2001 på Krigsmuseet i Helsingfors var det också två giganter som möttes.

Orsaken till mötet var att den ene hade en fotoutställning med bilder tagna under uppdrag ”Framom Främsta Linjen” och den andra var Republikens tidigare president.

Utställaren Harry Järv var krigshjälte, spränglärd humanist och biblioteksråd vid Kungliga Biblioteket. Från mötet berättas det att ”Järven” på sitt ärliga och respektlösa sätt sade till president Koivisto det som aldrig sades högt i Finland:

”Egentligen var det ju du som restaurerade Finlands demokrati efter en längre förfallsperiod”.

Anekdoten visar i en mening storheten och betydelsen av Koivistos politiska gärning. Snickarsonen skriver in sig i historieböckerna som en av de viktigaste personerna bakom dagens Finland.

Läs mer: Sverige snackar - Finland agerar

Efter kriget gick Mauno Koivisto med i socialdemokraterna, bekämpade kommunisterna i Åbo hamn, började läsa och doktorerade om sociala relationer i hamnen. Sedan blev det bankjobb. Och 1966 var det Koivisto som stod bakom regeringens program som höll den ekonomiska politiken ren från socialistiska lösningar. Tacken blev finansministerposten och två år senare statsminister.

Koivisto drev på för ett fördjupat nordiskt ekonomiskt samarbete, Nordek. Men det stoppades av Moskva. Det stämplade Koivisto som ”politiskt naiv”. Och med Finland borta och Danmark som valde att söka sig till den europeiska gemenskapen dog planerna.

Under nästan hela 70-talet var Koivisto borta från dagspolitiken på en direktörspost i Finlands bank. Men i finländsk politik är det också en avbytarbänk/växthus från vilken man kan plocka in statsmän.

Här behöver vi som rikssvenska läsare stanna upp för att förstå tiden.

Läs mer: Som lejon och tigrar tillsammans

Det här var under president Urho Kekkonens dagar, som vaktade svartsjukt sin makt. Och som många gånger spelade fult under täcket med den mäktiga grannen för att säkerställa sin makt. Finland hade förpliktelser mot Sovjetunionen genom VSB-pakten (Vänskap, Samarbete och Bistånd) som var en följd av freden.

Relationen mellan den stora mäktiga grannen och den lilla nationen beskrevs i tysk debatt med den föga smickrande benämningen Finlandisering. Men missnöjet bubblade, i skuggan av den mäktige Kekkonen växte Koivistos popularitet.

Kanske var det för att knäcka populariteten som Koivisto fick bli statsminister igen 1979. Men när Kekkonen 1981 uppmanade Koivisto att avgå vägrade Koivisto med hänvisning att han bara behövde riksdagens förtroende (som han hade).

Det gjorde att Koivistos popularitet sköt i höjden, inte bara hade han motsatt sig Kekkonen, han hade vunnit.

Läs mer: Skönheten och odjuret har blivit en svensk-finländsk Disneysaga i utrikespolitiken

När sjukdom till sist gjorde att Kekkonen försvann från presidentposten blev det Koivisto som tog över. Koivisto kom att vitalisera parlamentarismen som ”under Kekkonens tid förlamats” som den finländske toppdiplomaten Max Jakobson konstaterar i Bokslut.

Koivistos lågmäldhet och professionalitet att sköta saker och ting tjänstevägen och även belöna motståndare med ordnar och ämbeten bidrog till att förändra stämningen i Republiken.

Koivisto tog initiativ till att begränsa det egna ämbetets makt, samt ställde sig bakom att korta mandattiden till två perioder.

Under Koivistos tid kom minoritetsregeringar och tjänstemannaregeringar som satt kort tid att fasas ut. Istället etablerades praxisen med stabila majoritetsregeringar. Men på ett område inledde Koivisto som sin företrädare konstaterar Jakobson, relationen med Sovjetunionen sköttes via KGB de första åren.

Det är begripligt utifrån, för att använda Koivistos ord, att Finlands nationella idé är att överleva.

Makten gick alltjämt före rätt i utrikespolitiken, även om rätten fick gå före makt i inrikespolitiken. Men de som försökte störa östrelationen under 80-talet, eller retade Koivisto på annat sätt, undgick inte den annars eftertänksamme presidentens vrede. Journalister kallades lämlar och chefredaktörer uppmanades till försiktighet.

Läs mer: Finlands Natoutredning - säkrare och beroende av Sverige

Länge höll Koivisto sina förhoppningar knutna till Gorbatjov och ville inte stödja Baltikums frigörelse, men när Sovjetunionen föll tog Koivisto tillfället och slutförde snabbt det som var marskalk Mannerheims linje, att knyta Finland stadigt bland västerlandets nationer.

VSB-pakten sades upp, de baltiska länderna erkändes och EU-inträdet ordnades. Men inte Nato, vilket flera centralt placerade finländare muttrar i tysthet över i dag.

Där Mannerheim fick kämpa för att balansera både tyskt och ryskt inflytande fick Koivisto till sist historiens vändning på sin sida.

Att vårda arvet efter Republikens nionde president förpliktigar. Särskilt när historien återigen gör omslag österut. Men utan den restaurering av Finlands demokrati som Harry Järv pratade om och utan EU skulle landet vara långt mer utsatt idag.

Mauno Koivisto blev 93 år.

Läs mer: Finlands självständighet kan ifrågasättas

Detta är en ledartext av Patrik Oksanen, som skriver om säkerhets- och försvarspolitik för flera av MittMedia-koncernens liberala och centerpartistiska ledarsidor. Oksanen är till vardags politisk redaktör för Hudiksvalls Tidning (c).