Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Knivmord med kramar

I genomsnitt sker ett mord per år i Jämtlands län.

Förre ÖP-journalisten Bengt Eriksson skildrar 17 av dessa dramatiska händelser från de drygt 100 senaste åren i sin färska bok ”Jämtländska Mord”. ÖP Kultur kan i dag publicera ett av de

17 kapitlen i boken.

Annons

Hjortrongröt blandad med grädde och arsenik. Kan ett mordvapen vara mer jämtländskt än så?

Äktenskapet mellan gästgivaren i Orrviken, Jöns Hedin, och hans hustru Edla blev synnerligen kortvarigt. Bara 22 dagar.

Under den tiden hann hon med fyra förgiftningsförsök och slutligen ett kraftigt knivhugg innan mordplanerna blev förverkligade.

23-åriga Edla hade hittills tillbringat sitt liv hemma hos föräldrarna i Hara. Två korta avbrott gjorde hon när hon under två veckor lärt sig strykning och lite senare under tre veckor lärt sig matlagning. Detta skedde hos två fruar inne i Östersund.

I ärlighetens namn var Edla ingen skönhet. Men friare hade inte saknats.

Under våren och sommaren 1889 var den hetaste kandidaten hästhandlaren Carl Andersson från Måläng. De båda hade umgåtts intimt mer än en gång och hästhandlarens känslor var definitivt besvarade.

Den 12 september 1889 var det höstmarknad inne i Östersund. På ångbåten in till stan kom Jöns Hedin och Edla i samspråk med varandra.

Det var i sig inget märkvärdigt eftersom de kände varandra och de gjorde sedan sällskap under marknaden.

På eftermiddagen kunde inte Jöns hålla sig längre utan han förklarade sina ömma känslor för Edla.

I oktober gjorde han mera formellt slag i saken genom att skriva ett brev med anhållan om att få taga Edla till sin hustru.

Edla hamnade inte så lite i bryderi. Giftasförslaget från den cirka tio år äldre gästgivaren var inget dåligt bud. Men samtidigt fanns i och för sig Carl Andersson från Måläng.

Under vintern gjorde Jöns Hedin flitiga besök i Edlas föräldrahem och han sov även över några gånger.

Den 12 mars 1890 var det en ny marknad, Gregoriemarknaden. Lagom till den insåg Edla att Jöns visiter fått sina konsekvenser. Hon var havande.

Nu blev det bråttom. Bröllopet, något annat var inte att tänka på, bestämdes till annandag påsk i Orrvikens kyrka.

Edla kände uppenbar vånda inför det som skedde. Hon skrev till Carl Andersson och bjöd, ja inte bara det, hon bad honom att komma till bröllopet och att där finnas med som hennes stöd.

Vigseln gick som planerat, men genast måste Jöns iväg till Härjedalen för att köpa nötkreatur. Den nygifta bruden blev därför lämnad ensam i en och en halv vecka. Hon valde att tillbringa den tiden hemma i Hara hos föräldrarna.

Tvivlen inför det hon, hastigt och lustigt, gett sig in på med Jöns växte sig allt starkare. Hade han gjort henne havande bara för att hon inte skulle få en chans att slippa undan äktenskapet? Den frågan rannsakade hon för sig själv mer än en gång.

Carl Andersson, han var minsann en man som behärskade konsten att avbryta ett samlag innan det fick några oönskade följder. Varför hade hon inte hållit sig till honom?

I väntan på maken gjorde hon på egen hand två små utflykter. Med häst och vagn körde hon till hemmansägaren Per Olof Jönsson i Härke på Frösön.

Av honom kunde man köpa arsenik och det sade hon sig behöva som fluggift.

Några dagar senare tog hon båten in till Östersund och där köpte hon en kniv. Det var en redig sak. Bladet var 17,5 centimeter långt och 2 centimeter brett. Skaftet var av trä.

Innan Jöns hann komma tillbaka pendlade Edlas känslor fram och tillbaka. Ena stunden kunde hon känna både ömhet och längtan, för att i nästa stund slå över i något som närmast påminde om hat.

Det sprängde i bröstet och hon övertalade sig ännu en gång om att Jöns gjort henne med barn, enbart för att få gifta sig med henne.

Jöns kom i alla fall tillbaka med sina nyinförskaffade nötkreatur. Han åkte till Hara för att hämta Edla och där tänkte de stanna kvar några dagar.

Edla var labil till sinnet. En dag bestämde hon sig för att göra slag i saken.

Hon gjorde i ordning hjortrongröt, eller myltgröt som det också kallas. Till den serverade hon grädde samt – arsenik.

Den nyäktade maken lät sig väl smaka men nästa morgon var Jöns Hedin, av förståeliga skäl, väldigt sjuk. Han kräktes och hade kväljningar.

Inför åsynen av detta fick Edla en väldig ångest. Ånyo kände hon att hon verkligen älskade sin make och hon började vårda honom ömt. Bland annat med varma omslag kring hans mage.

När mannens tillstånd förbättrats efter ytterligare en dag, förbyttes hennes känslor igen till hat och mordplanerna tog fart på nytt.

Då bjöd hon honom på ett glas välling i vilken hon lagt den arsenik som fanns kvar. Den mesta arseniken var redan förbrukad och den nya giftkuren fick därför, inte heller den, avsedd verkan.

Då gav hon Jöns ett glas mjölk som hon droppat kvicksilver i.

Den praktiskt taget nygifte mannen var trots den här behandlingen fortfarande vid liv den påföljande dagen, men hälsan var förstås inte på topp efter alla förgiftningsförsök.

Makarna begav sig i alla fall hem till Orrviken. Jöns bad då sin hustru att resa in till Östersund och där träffa en läkare som möjligen hade bot mot hans plötsliga insjuknande.

I Östersund träffade Edla regementsläkaren Emil Warodell, för vilken hon beskrev makens tillstånd. Doktorn kliade sig i huvudet men skrev till slut ut ett recept.

Edla hämtade ut medicinen på ett apotek, hon reste hem och började på nytt att kärleksfullt vårda sin make.

Känslorna kastades på nytt av och an. Jöns repade sig efter ett par dagar.

Lördagen 19 april kände han hur livsandarna börjat vända åter.

Då tog Edla den medicin hon själv hämtat ut. Innehållet byttes ut mot något hon hittat i en annan flaska. ”loka gubbens liniment” stod det på den flaskan.

Efter ett par matskedar liniment blev Jöns på nytt akut sämre. Han insåg att hur svag han än var måste han personligen få träffa en läkare. Den 29 april reste de in till Östersund och träffade provinsialläkaren Carl Emanuel Westerberg.

Efter att Jöns kommit ut gick Edla in till doktorn. Hon förhörde sig om makens hälsotillstånd och fick veta att han var förkyld och behövde hålla sig varm och torr. Hon tog inte tillfället i akt och frågade om sina egna sprängningar i bröstet. Av någon anledning tyckte hon att det var skamligt om en så ung person som hon själv skulle söka för en sådan åkomma.

Mötet med läkaren skedde på kvällskvisten. Tidigare under dagen hade de hyrt ett rum av målarmästaren Nils Christoffersson Edlund, på Storgatan 54, eller tomten 1/2/26 som var den korrekta adressen 1890.

Sedan de väl installerat sig passade de på att besöka bekanta i stan. De hann också med att äta hos Ingeborg Palméus serveringslokal på Prestgatan innan de slutligen gick till skohandlaren Per Lindqvists saluhall för att byta ett par galoscher som Jöns fått, men som inte passade.

När alla bestyr var avklarade skulle Jöns göra några egna ärenden medan Edla gick tillbaka till den Edlundska gården på Storgatan.

Det visade sig att i rummet intill Jöns och Edla hade tapetseraren Olof Christian Rönnlund med familj tagit in. De var i Östersund för att delta vid ett godtemplarmöte.

I deras rum stod en orgel och i väntan på Jöns satt Edla inne hos familjen Rönnlund och spelade och sjöng.

Då och då ägnade hon sina återkommande sprängningar i bröstet en tanke. Hon hade vid det här laget bestämt sig för att sprängningarna och de obehagliga känslorna helt enkelt berodde på att hon var havande.

Strax efter klockan 22 kom Jöns tillbaka och de bestämde sig för att gå till sängs. Båda två tog av de nyköpta sömndropparna för att få en god nattsömn.

Mycket snart sov de också.

Vid 1-tiden vaknade Edla. Hon smög upp och plockade fram kniven, den kniv som hon för inte så länge sedan köpt vid att annat Östersundsbesök.

Kniven hade hon tagit med sig om ett tillfälle att bringa mannen om livet yppades. Detta erkände hon senare.

Hon funderade en stund över hur hon skulle bära sig åt. Planen var att själv komma undan misstankarna om mord.

Kniven lades på ett bord medan hon gick runt för att förvissa sig om att det var lugnt i huset. Hastigt gick hon tillbaka in i rummet. Hon tog kniven från bordet och stegade fram mot makens säng. Hon ställde sig bakom huvudgärden och med vänster hand knäppte hon upp Jöns skjorta för att blottlägga halsen.

När det var gjort stötte hon kniven rakt i halsen.

Jöns satte sig hastigt upp i sängen. Han vred sig ett halvt varv, men föll sedan ihop baklänges utan att säga ett ord.

Edla vred runt kniven och med handen försökte hon vidga såret ytterligare.

För att vara på den säkra sidan.

När hon dragit ut kniven så, lika plötsligt som hon fått infallet att mörda, ångrade hon sig nu för sista gången.

Hon lade sig bredvid honom i sängen och omfamnade honom, allt medan livet lämnade den man som hon mindre än en månad tidigare gift sig med.

Så ljudlöst hon kunde smög Edla ut på gården där hon grävde ned mordvapnet i ett trädgårdsland. Försiktigt tog hon sig tillbaka till rummet där hon plötsligt gav ifrån sig ett hjärtskärande skrik.

Hon rusade sedan in i det angränsande rummet, där familjen Rönnlund låg:

– Jöns är stucken.

Därefter sprang hon igenom en korridor fram till Edlunds dörr. Hon knackade på samtidigt som samma ord upprepades:

– Jöns är stucken.

En sömndrucken målarmästare öppnade dörren och där stod Edla, helt hysterisk och viftade med armarna. Hon hade dessutom blod på händerna och linnet. Edlund bad henne stanna hos hans hustru medan han själv tog sig in i uthyresrummet för att se hur det var ställt.

Det var tyst när han kom in och det tog dessutom en stund innan han fick fyr på lyset. Men mycket riktigt, där låg Jöns. Han var placerad tvärs över sängen och Edlund såg genast att ett stort sår gapade på vänstra sidan av Jöns hals.

När han lyssnade noga lät det som om Jöns trots allt andades. Eller i alla fall rosslade.

När läkaren något senare kom var det ändå bara att konstatera att allt hopp var ute. En polis, Anders Genberg, kom också till brottsplatsen. Men det var svårt att få något vettigt ur Edla.

Hon påstod att hon vaknat av hur Jöns ryckte till. I rummet stod en mörk karl som högg maken.

– Bli inte rädd, Edla, var de sista ord som kom över hans läppar innan själen vandrade vidare till saligare ängder.

Anders Genberg hade i denna stund inte en tanke på att Edla kunde vara gärningsmannen. Hon fördes först till lasarettet eftersom hon var i så uppenbart dåligt psykiskt skick.

Men på lasarettet fanns det inga lediga platser så hon fick övernatta hos några bekanta på Frösön.

Nästa dag var det ändå en hel del som verkade skumt i hennes berättelse.

Bland annat hade ett vittne sett henne på knä vid Edlunds trädgårdsland.

Trots allt hade polisen inte mer att gå på än att hon släpptes. Det var lördag, tre dagar efter mordet och hon reste hem till Hara.

Under helgen erkände hon sedan för sina föräldrar vad hon gjort.

Väl tillbaka i Östersund berättade hon hela historien. Men det verkade som om allmänheten hade svårt att acceptera berättelsen om hur den unga hustrun utan vidare kunde döda sin make. Ryktet spreds om att hon haft en älskare, alltså Carl Andersson.

Ryktet blev inte sämre av att någon påstod sig ha sett en man med häst och släde åka i sporrsträck över Storsjön på mordnatten.

Edla fälldes förstås av rådhusrätten. Förhandlingarna skedde bakom lyckta dörrar, eftersom den händelse som skulle avhandlas var ”för redligheten sårande”

Hon dömdes till livstids fängelse. Senare hölls ytterligare en förhandling, i Sunne häradsrätt. Där avhandlades de förgiftningsförsök hon utfört.

Till den förhandlingen skrev Per Olof Jönsson i Härke en inlaga där han förklarade att det med all sannolikhet inte var arsenik han sålt till Edla inför det första mordförsöket. Han hade i stället, av misstag, gett henne ett svagare fluggift.

Hon födde en son i fängelset. Den 13 september 1905 frigavs Edla och hon fick leva i frihet i 15 år innan hon avled.