Annons
Vidare till op.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Kodjo möter sina passagerare med värme och glatt humör

Vi hälsar och skakar hand. Jag är längre än Kodjo, men han är

gladare. Kodjo pekar på klockan och säger att nu är bussen sen.

Han ska köra 9:ans buss mot Lövsta. Chaufförbytet kan se olika ut. I dag får kollegan en kram av honom. Men oftast blir det ett high five följt av ett stort skratt. Kodjo Akakpo är en glad man.

Kodjo blåser i alkolåset, startar bussen och blinkar. Så fort vi lämnar busstorget sätter Kodjo i gång radion. Radio Jämtland spelas och passagerare stiger av och på. Ena stunden är det nästan fullt i bussen och i andra, är det bara jag och Kodjo.

– Hej då, ropar han till sista passageraren som kliver av.

Han får en vink till svar.

– Ska man jobba med folk ska man vara trevlig, och det kostar inte mycket att säga hej, men i bland får man bita ihop, säger han.

Det verkar inte finnas något som kan få denna man på dåligt humör.

– Det har jag fått hemifrån, säger han.

– Nu blir det folk, säger han och pekar på kön vid busshållplatsen vid Rådmansgatan.

Hej. Hej. Hej. Precis när han blinkar för att köra kommer en tjej springandes. Kodjo väntar.

– Håll i dig, säger han när tjejen har stigit in i bussen.

Tidtabellen måste följas. Men han är inte den som kör iväg från en sista-sekunden-passagerare.

Vi möter många gula bussar och Kodjo vinkar glatt till kollegorna i de andra bussarna.

– Det är det här som håller igång mig, vi vinkar jämt till varandra. Det bästa med jobbet är arbetskamraterna och vi har kul tillsammans.

Stanna och öppna dörrarna, passera hållplatser, titta i backspegeln och ha koll på trafiken är också det som gör att tiden går fort. Värre är det med de långa rasterna. I går hade Kodjo fyra timmars rast mitt på dagen. Han började klockan 06.02 och slutade 18.20 och får ändå bara ihop 8,25 arbetade timmar. I dag är det lite bättre, bara en lång rast på två timmar och en kvart.

– Det blir långa dagar.

Kodjo som bor i Gällö tycker att det i bland är tunga pass. Och han som bor en bit från Östersund, åker sällan hem under rasten utan han fördriver tiden i vilorummet, går en sväng på stan eller pratar med kollegor.

Just när Stadsbussarna fick problem med kortsystemen åkte Kodjo på semester till Ghana. När han var tillbaka sex veckor senare blev det kontanter på bussarna.

– Det var en jackpot att jag slapp allt det, säger han.

Kodjo har tillsammans med Stadsbussarna i Östersund bildat Kodjo’s Charity Foundation som hjälper till att bygga upp tre skolor i Ghana. Skolorna är inte riktigt färdiga och byborna får vara med och hjälpa till med byggandet.

– Det är ett givande och ett tagande, berättar Kodjo.

Skolorna är en uppgift som Kodjo ärvde sedan hans pappa, som var hövding, dog. Det var nämligen hans pappas dröm att skolorna skulle byggas, men Kodjo känner ett stort ansvar att hjälpa dessa byar och fortsätta sin pappas jobb.

I vintriga Östersund känns Ghana långt borta i dag i lunchrummet.

– Nu följer du väl fel busschaufför, Kodjo är för glad, så där är ingen annan här, säger Kodjo’s kollega till mig.

Han som är gladast är han som kom som flykting från oroligheterna i Ghana till Stockholm, Växjö och senare Jämtland. På meritlistan har Kodjo en blandning av jobb, svetsare, äldrevårdare, avbytare, busschaufför och dessutom är han svensk mästare i boxning. Det är tur att en del av Ghana får komma med värmen till oss frusna jämtar.

Kodjo tar fram sin lunchlåda ur väskan, 13.50 ska han köra buss 4. Jag lämnar Kodjo i rummet där han sitter och pratar med sina kollegor.

Hur vi säger hej då? Genom ett high five så klart. Och ett högt skratt och mitt skratt som är lite mer försiktigt.

Lördagsredaktionen har börjat blogga. Besök bloggen här.