Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Kojan i skogen blev Martins tillfälliga hem

En mystisk koja i skogen hade förbryllat Krokomsborna hela sommaren.

Någon hade bott där, men vem?

Det pratades om en ung pojke, på flykt från socialtjänsten, som hade tagit sin tillflykt dit.

Sommaren gick, det blev höst, och så ringde det i min mobil.

– Hej, det är jag, som bodde i kojan, vill du höra min historia?

Det här är berättelsen om en ung pojke, som nu börjar se ljuset.

Annons

Han heter något helt annat, men låt oss kalla honom för Martin. Han är 15 år.

Martin är lång för sin ålder och han har ett vuxet sätt. Han bär sladdriga träningsbyxor och hans huvjacka är öppen över bröstet när vi går genom skogen och han varnar oss för de blöta kärren, som han så väl känner. Vi passerar över en liten bro, byggd av slanor som bävern fällt. Bron är i sig ett litet konstverk.

– Hur många gånger har du gått här? frågar jag.

Han svarar:

– Det är svårt att säga, men säkert 200 gånger sedan vi började bygga.

Vi har stämt träff vid en liten avtagsväg utanför Krokom. Det är jag, Martin och hans handledare från behandlingshemmet där Martin är intagen som en följd av lagen om vård av unga.

Det är som en djungel. Det är tätt mellan träden och mörkt, och bävern har fällt hundratals träd som nu lutar i alla väderstreck. En liten stig ledsagar oss. Bäcken porlar, fylld av det regnvatten som kom i början på veckan.

Martin säger:

– Det var jag och en kompis som drog omkring på Krokom, men där var så dött. Det fanns inget för oss att göra där. Så vi drog hit och började bygga.

Vi är framme. Det är en enkel koja byggd av brädor och slanor. Taket är en presenning av plast och där inne finns en säng och lite sängkläder. Den ligger alldeles vid bäcken, som just här bildar en liten damm.

– Vi byggde dammen också. Och så fiskade vi i älven och körde hit säckar med fisk som fick vara i dammen. Vi fiskade och värmde oss vid lägerelden.

Sov ni här också?

– Ja, vi låg här och sov. Den ene sov, den andre var uppe och vaktade.

En dag när de kom till platsen var där någon fler. En kvinna från orten hade tagit sin tillflykt till en öppen plats på andra sidan bäcken.

– Vi hörde att någon var här och jag såg henne, och kände igen henne från Krokom. Hon brukade leta bland soporna. Det var en äldre människa, som inte hade något eget hem. Hon bodde i tält och hon hade en hund också. Har du sett hundbenet?

Jag nickade. Jo, både jag och min kollega Per Lindh, som var här och gjorde en så kallad Gubbtäcksfärd för några veckor sedan hade sett, både kojan och tältplatsen. Vår tes om att de båda platserna inte hade något samband stämde alltså.

– Ja, vi vågade inte längre vara här, då när hon också var här. Vi trodde det kunde ställa till med något.

När kvinnan sedan verkade ha dragit från platsen var de tillbaka och byggde.

Martin bodde här två nätter i våras. Då var han på rymmen.

Han berättar om hur han strulade till det på skolan, och om socialtjänsten som var ute efter honom. Han höll sig undan i kojan. Där kunde han gömma sig och fundera över sin situation.

– De tog mig sedan och satte mig i fosterhem. Men jag rymde därifrån.

Martin stack över till Norge där han hade släktingar. Men så en dag kom han tillbaka. Då var han fast besluten att det skulle ordna sig.

– Ja, jag kom tillbaka för att börja reda upp allting, säger Martin.

Så börjar allt ljusna. Två människor som kommit på kant i samhället hade alltså ovetande om varandra sökt sig till samma ställe, en ung pojke på rymmen från fosterhemmet, och den hemlösa kvinnan utan rötter. Här hade de bott.

Handledaren, som hittills varit ganska tystlåten, säger:

– Det var också vår första reaktion. Någon som skapar något så kreativt som att bygga en koja, och en damm och en vacker spång över bäcken, då kan det inte vara hopplöst. Att mitt i kaoset och strulet visa sådan kreativitet är ju positivt.

Martin visar runt även på tältplatsen.

– I tältet ska det finnas en bok.

Vi gräver lite i det raserade och hittar till slut en tjock utgåva av Harry Potter. På en klädlina hänger röda tajts.

På vägen tillbaka till bilen stannar vi till i den väldiga trumman under vägen för att fotografera och Martin säger:

– Ja, det blir bra. Nu ser jag ljuset i tunneln ...