Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Konflikten som aldrig tar slut

Våld föder våld heter det. Men inte nog med det. Våldet föds inte bara, det växer och blir större för varje dag.

Annons

Och våldet brukar hålla sig vid liv. Länge, länge. Våldet blir dessutom hotfullare och hemskare med tiden. Våldet på Gazaremsan är ett exempel på detta.

Det finns knappt någon början och definitivt inte något snabbt slut på detta krig som handlar om så mycket mer än om Gazaremsan. Det handlar om makt på kort och lång sikt.

Om prestige. Om religion, kultur och ja, hela livet. Kriget och våldet mellan parterna har för att uttrycka sig slarvigt, nästan blivit en livsstil. Det finns liksom ingen vardag utan krig eller konflikter i det här området.

Israel bombar på. Man har nu träffat alla kända Hamas- och Jihadkontor och har förstört alla befälhavares hem. Hamas missiler är många till antalet men inte så träffsäkra.

Jerusalem, Haifa, Tel Aviv och ett antal militäranläggningar har alla varit mål för palestinsk raketbeskjutning. Antingen har missilerna skjutits ner av det Israeliska luftförsvaret eller så har de missat sina mål. Ingen ger sig. Vapenvila finns inte på dagordningen, säger den israeliske premiärministern Benjamin Natanyahu, bestämt. Och det finns ingen anledning att inte tro på det budskapet.

FN, som tyvärr på många sätt, är en ropande röst i öknen, har hållit krismöte och kommit fram till, ja vaddå? Jo, inte mer än en uppmaning till parterna att börja förhandla om vapenvila.

FN visar gång på gång att man inte har muskler eller mod nog att göra mer än att uppmana. Ett starkare FN hade definitivt kunna spela en större roll i olika krigande länders fredsförslag.

Eller är det så illa som utrikesminister Carl Bildt uttrycker det: det enda vi kan göra är att vädja att våldet ska upphöra?! Som att se men ändå inte se, som att höra men ändå inte höra. Det är ett strutsbeteende som bara skapar mer oro och uppgivenhet.

Nu är det så illa, att ett regelrätt krig kan bryta ut vilken dag som helst, på en tv nära dig. Det alternativet ser ut att vara troligare än att parterna plötsligt skulle sluta kriga och istället åka hem och krama sina familjer, det gäller ju att passa på så länge de har dem. En begränsad israelisk markinvasion är ett annat scenario.

Det finns hur många reservister som helst som är beredd att dö för det man upplever är det enda rätta. Det enda rätta är större än själva livet. Hämnd är större än försoning. Att i det läget försiktigt påstå att störst av allt är kärleken, är naivt i överkant, men nu är det sagt.