Annons
Vidare till op.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Konsten att inte bli ihågkommen som ett episkt rövhål


För ett tag sedan hittade jag en inscannad bok från 1700-talet på nätet som redogör för trolldomsrättegångar mot samer på 1600- och 1700-talen.

Ett av fallen handlar om samen Gunnila Jonsdotter från våra jämtländska fjälltrakter, som inte bara hade lyst med sin frånvaro på gudstjänsterna under 1630-talet. 1640 födde hon dessutom sitt tredje oäkta barn. Det var rätt allvarliga saker men nu hade hon i alla fall fått ett datum då hon skulle stå i Undersåkers kyrka och skämmas inför hela församlingen innan hon kunde upptas i den kyrkliga gemenskapen igen. Kyrkoplikt, som straffet kallades.

Då gjorde Gunnila något klokt i den utsatta situation hon befann sig i. Hon gick till Underåkers kyrkoherde, Adam Wellamsson, för att höra om hon inte kunde få gifta sig med pappan till det nyfödda barnet direkt efter kyrkoplikten.

Ett önskemål som rimligtvis borde ha gjort kyrkoherden lite varm i hjärtat. För när Gunnila ändå hade straffats vore ju fin pedagogik att ge henne den fina nystart i livet som ett giftermål kunde innebära. Ett enkelt ja på frågan skulle ha inneburit att hon befriats från sin horstämpel, fått en fast plats i tillvaron och kanske hon till och med hade kunnat bli en tacksam kyrkobesökare i fortsättningen, medan Adam å sin sida hade kunnat skörda beröm för sina ledaregenskaper. En klockren win-winsituation – i alla fall i min värld.

Men kyrkoherden sa nej. Han ansåg inte att Gunnila förtjänade den välviljan. Då försökte hon erbjuda honom pengar, men han vägrade.

Gunnila måste ha chockats av det här, för enligt rättegångshandlingarna så slutade diskussionen med att hon blev hon rasande på kyrkoherden, förbannade honom dyrt och heligt och gick därifrån.

Kort därefter blev kyrkoherden sjuk och på det följde två års lidande innan han slutligen dog.

Ytterligare tre år senare drogs Gunnila Jonsdotter inför rätta för att ha mördat honom med häxeri. Vid det laget verkar hon har varit en hemlös, utstött och gravt alkoholiserad kvinna som folk var rädda för. Man fann många som ville vittna emot henne medan ingen av de som ville ta henne i försvar godkändes av rätten eftersom de alla var hennes släktingar.

En man från min egen hemby, Hovermo, intygade att hon hade botat honom från samma åkomma som prästen dog av, vilket togs som bevis för att hon även kunde framkalla sjukdomen.

Rättsprocessen blev långdragen men Gunnila vägrade envist att erkänna något annat än att hon var läkekunnig. Mot sitt nekande dömdes hon slutligen till döden och framsläpad till bålet som hade byggts för henne fick hon frågan en sista gång, om hon var häxa.

Och när allt hopp var ute för henne och den fasansfulla branddöden bara var minuter bort svarade Gunnila Jonsdotter, fortfarande – nej.

Och det räddade hennes liv.

Hon släpptes, förvisades från bygden och efter det vet ingen var det blev av henne.

För oss som har läst om häxprocesser tidigare liknar den här historien mycket annat från tiden, där det mesta tillhör en värld och en världsbild som sedan länge är försvunnen här hos oss. Men det som fångat mig i den här och det som jag inte kan sluta att tänka på efter att jag har lagt dotra om kvällarna, det är sekunderna efter att Gunnila hade bett Adam Wellamsson om få gifta sig, där i Undersåker 1640.

Att Adam, just där och då, hade en utsatt människas hela framtid i sin hand för ett kort ögonblick, men att han inte lyckades förvalta det.

Och det är ju inte en 1600-talsgrej liksom – det är tung universell skit.

För när vi minst anar det är det en vänlig liten gest vid precis rätt tillfälle som kan få saker att vända för någon av våra kämpande medmänniskor. Eller tvärtom, en ovänlig gest som puttar dem över kanten.

Så kan vi inte bara komma överens om att vara uppmärksamma på de här ögonblicken, så vi förvaltar dem väl. Inte minst vi med yrken som påverkar andra rätt påtagligt. Om inte för medmänsklighetens skull, så för att slippa framstå som episka rövhål för eftervärlden när den hittar våra gärningar på nätet en vacker dag och börjar skriva krönikor om dem.

Eller hur Adam?

---

Läs tidigare krönika av Marcus Berglund: Östersundaren som förändrade världen – och glömdes bort

Mer lokal historia hittar du här

Marcus Berglund 063-16 16 17 marcus.berglund@mittmedia.se