Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Konsten att lova allt och ingenting

Imorgon tar det slut, detta valår.
En nästan oändlig mängd debatter, artiklar, annonstexter, manifest kulminerar i valvakans glädjerus och förtvivlan. Och på måndagen kavlas det upp ärmar, kastas valaffischer i papperskorgar, anpassas vallöften till verkligheten.

Annons

Höstens valdebatter har varit ganska tråkiga, alla pratade (nästan) om samma sak med (nästan) samma ord.

Partiernas slogans är skrämmande lika, vissa återvunna från tidigare valår. Jag får en orwellsk känsla när jag tittar på debatter, går runt bland valaffischerna.

Är det ”nyspråk” de använder, våra politiker? Det är George Orwell som skapade ”nyspråket” i romanen ”1984”. Han skrev den 1947-1948 på den skotska ön Jura.

Ordet ”slogan” kommer förresten från skotsk-gäliskans ”sluagh-ghairm” – de skotska klanernas stridsrop i högländerna. Undrar vad de ropar ut för slogans just nu?

Vad är det de säger egentligen, våra riksdagspartier? De kallar sig Framtidspartiet, Sveriges arbetarparti, det Sverigevänliga partiet.

De vill föra en närodlad politik, en varmare politik, de är inte till salu och uppmanar oss att rösta för skolan. Alla är feminister och ingen är rasist.

Jag får mer och mer känslan att de använder språket för att dölja i stället för att förklara sina ideologier. Jag saknar någon som sticker ut, pratar klarspråk, tar upp de viktiga frågorna för Sverige.

Trots allt babbel har det varit så tyst. Vad händer med gruvorna, med Norrlands inland, med kulturen? Och viktigast av allt: med Mångfaldssverige?

Jag hittar en kolumn av Golnaz Hashemzadehs på nätet, den har rubriken ”Drömmen om ett hemland”.

Jag är själv invandrare men har mitt ”hemland” kvar. Jag är fri att åka dit när jag vill och ändå börjar jag gråta när jag läser hennes text om ett möte med fem unga pojkar från Afghanistan. De pratar om längtan efter ett hemland. Att Sverige skulle kunna bli det.

Jag gråter för att jag så gärna vill att det ska bli så, för dem, för mig, för oss alla som av olika skäl befinner sig på detta landområde som kallas Sverige.

Att vi någon gång i framtiden tillhör på riktigt. Inte bara är brickor i ett politiskt (ut)spel.

Jag drömmer om att det under detta valår hade funnits ett parti som hade vågat sticka ut, vågat tala klarspråk, vågat säga att den bruna färgen inte ska få mer utrymme i politiken.

Jag drömmer om ett parti som har ”Välkommen hem” som slogan. Och menar det. På riktigt, även måndagen 15 september och i all framtid.

Det vore ”dubbelplusbra.”