Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Konstnärskollegorna minns Lars Nylund

Konstnären och Östersundsbon Lars Nylund har avlidit.

Annons

Han var verksam in i det sista. Så sent som i mars i år intervjuades han av ÖP i samband med utgivningen av boken ”På mitt sätt sett – minnen och tankar”, som handlar om hans liv och konstnärskap.

Under de senaste fyra decennierna levde han, i huvudsak, som yrkesverksam konstnär. Förutom tavlorna – ofta målade i akvarell eller tempera – gjorde han en del offentliga utsmyckningar, bland annat på Jamtli (tillsammans med Eva Åkerberg), Östersunds sjukhus och Häradsgården i Lit.

Han var under en period ordförande för Konstnärernas riksorganisation och på 1990-talet var han konstskribent på Länstidningen.

Lars Nylund blev 79 år gammal. Han efterlämnar fyra syskon.

På slutet hade Lars Nylund sin ateljé på Härke Konstcentrum på Frösön. Hans kollegor och vänner på centrumet har skrivit en minnestext om honom, som ÖP publicerar här nedan. Minnestexten innehåller också Lars egna ord, genom utdrag från boken ”På mitt sätt sett”.

----------

Lars Nylund, vår vän och kollega har lämnat oss.

Det blev så tomt… han har alltid funnits med… Efter Härkes sommarfest 14 juni åkte Lars hem och somnade stillsamt in. Festen var glad och trevlig med solsken och musik. Lars var på strålande humör och hade verkligen roligt tillsammans med oss alla, ett trettiotal festdeltagare. Inte anade vi då, vi som var där, att det skulle bli sista gången tillsammans med Lars.

Lars föddes 1934 i Härjedalen, Lillhärdal. Så här berättar Lars i sin bok ”På mitt sätt sett” som kom ut i våras:

Mycket hinner ske under det märkliga händelseförlopp som utgör livet. När jag nu med stigande ålder känner behov av att skriva ner några minnen och tankar, vill jag berätta om några episoder i mitt liv samt om vägen fram till mitt liv som målare. Vägen dit har kanske inte från början varit rakt utstakad, men väl framme har jag aldrig önskat mig ett annat liv.

En sommar när jag var 16 år gammal kom en statsgeodet från Rikets Allmänna Kartverk till byn för att utföra mätningar i trakten. Jag fick arbete som biträde och det var inledningen till många års arbete i Kartverkets tjänst. Först som biträde några somrar och sedan som fast anställd vid myndigheten i Stockholm. Där fick jag utbildning i mätningsteknik och fotogrammetri. (…) I kartverkets tjänst reste jag sommartid runt i landet på fältarbete och vintertid arbetade jag mest med beräkningsarbete och kalibrering av mätinstrument. Jag är glad att jag under de här åren fick se så mycket av Sverige. (…) Eftersom jag har varit nyfiken på det mesta, blev naturvetenskapen också ett ämne som jag började intressera mig för. Mitt intresse riktades främst till ljuset och dess fysikaliska egenskaper och senare också som det har gestaltats i konsten. Det är ett intresse som har hållit sig levande genom åren.

Våren 1974 slutade jag min anställning vid Kartverket. Det var ingen impulshandling utan ett moget beslut som jag hade fattat ett par år tidigare. Konsten hade tagit över det mesta av intresset och jag ville se hur långt jag kunde nå inom detta område. Fast jag hade haft några intressanta och givande år i Stockholm både vad gällde arbete och konststudier, ville jag fly storstaden och börja om med något nytt. Det första året bodde jag i en stuga på fjället i Ljungdalen vilket verkligen var någonting annat än Stockholm. Genom mycket vistelse i naturen under ungdomsåren och under mina år vid Kartverket hade jag lärt mig att uppskatta livet i naturen och vildmarken. På nytt började jag upptäcka naturens väsen med dess djur- och växtliv.

De första konstnärer Lars lärde känna i Östersund var Annika Persson och Anders Ek. Senare träffade han Odd Larsson och Carl-Olof Tronje på Galleri Norrland. När Konstnärsgården i Odensala startades kom de att arbeta nära varandra i ateljéerna där, och senare på Härke Konstcentrum.

Lars var verksam i KRO (Konstnärernas riksorganisation) under många år och tog över som dess ordförande 1987. Där drevs frågor om 1 %-regeln och om konstnärernas möjlighet till utställningsersättning. 1988 var han en av dem som starkast argumenterade för att Östersunds kommun skulle betala ut utställningsersättning till utställare på Ahlbergshallen. Detta beslutades på stående fot av kulturnämndens dåvarande ordförande Monica Sunding vid ett kampmöte på Stortorget en kall novemberdag, och så sker fortfarande.

Lars ansåg att lokalpressen inte hanterade ämnet bildkonst på ett förtjänstfullt sätt. Därför startade han en egen konsttidning, ”Konst och kultur i Jämtland och Härjedalen”, i slutet av 80-talet. Den gavs ut under ett par år, men det blev svårt med ekonomin varför den lades ner.

1990 fick han en förfrågan från LT:s lokalredaktör LO Rindberg om att skriva konstrecensioner i LT. Under tio år, fram till 2000, gjorde Lars detta arbete. På frågan om han inte tyckte det var svårt att formulera sig omkring våra, sina kollegors, utställningar – speciellt när han upplever dem inte vara så bra – menade Lars att ”varje konstnär kan nog själv stå för sina verk även om jag inte alltid uppskattar dem”.

Efter ett par decennier i Östersund flyttade Lars till Härjedalen. Men efter tio år i Ljusnedal ställde sig Lars i ateljékön på Härke Konstcentrum på Frösön igen och skaffade en lägenhet på nybyggda Stadsdel Norr i Östersund.

Lars skriver i sin bok:

Nu är tid för summering och eftertanke. Jag är tillbaka i Östersund och är i stort sett inne i samma rutiner som före flytten till Ljusnedal. Här har jag kvar mina gamla vänner och kollegor och allt känns bra. Att arbeta som bildkonstnär är inte alltid så lätt då resultatet långt ifrån alltid blir det önskade. Under årens lopp har det ändå blivit en hel del målningar till ett flertal utställningar.

Rymden är så ofattbart stor och vi människor blir så obetydliga i jämförelse. (…) Nils Ferlin har skaldat: ’Stjärnorna kvittar det lika, om någon är född eller död’. Min första reflexion över detta var att helt instämma med Ferlin, men sedan kom jag att tänka på en strof i Edith Södergrans dikt ’Triumf att finnas till’: ’Vad fruktar jag? Jag är en del utav oändligheten. Jag är en del av alltets stora kraft, en ensam värld inom miljoner världar, en första gradens stjärna’.

Östersund 3 juli 2014

Vänner och konstnärskollegor på Härke Konstcentrum