Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kriminella ska inte tas i försvar

/

Tjuvjakten drar en skugga över bilden av hela Norrlands inland. ­Alla kriminella är bra på att sälja in förklaringar till sina gärningar och tjuvjägarna har lyckats extra bra med det. Det är hög tid att sluta se förbrytare som ett slags glesbygdens missförstådda kämpar.

Annons

Att kriminella söker sig till Sverige är lätt att förstå. Straffsatserna är generellt sett låga och fängelsernas standard hög. Domen mot den rumänske så kallade fasadklättraren tidigt i höstas är ett lysande lokalt exempel på hur hyggligt det svenska rättsväsendet kan vara mot utsocknes brottslingar.

Men som framgick av reportaget i lördagens ÖP är rättvisan ännu mjukare mot den svenska grupp bovar som tjuvjägarna utgör. "I fråga om illegal jakt kan det närmast uppfattas som att vi lever i ett laglöst land", skrev Brottsförebyggande rådet, BRÅ, för fem år sedan och som noteras i artikeln finns det inga nämnvärda tecken på att läget förbättrats sedan dess.

Den viktigaste anledningen till eländet är säkert den acceptans för sin sak som tjuvjägarna skaffat sig genom att manipulera olika opinioner. "Det är så mycket politik i det här. Man börjar prata om rovdjur men hamnar i en debatt om landsbygdspolitik. Att postkontoret stänger och om motsättningen mellan Stockholm och landsbygden", säger en av BRÅ:s utredare.

Just så brukar det låta i det moderna Sverige, där det personliga ansvaret för de egna gärningarna tunnats ut till nästan ingenting. Varenda gång stenkastande förortslymlar gått till attack mot brand- eller polisbilar rycker Miljö- eller Vänsterpartister ut till vandalernas försvar. Brotten är "symptom" på samhällets brister – känns det igen?

BRÅ:s försök att beskriva gärningsmännen i olika kategorier är intressant. Den första slutsatsen man kan dra är den självklara – att olika don behövs till olika personer.

Ett par grupper – affärsmän och statussökare – är rimligen både små och lätthanterliga eftersom de i grunden är rationella och väger risker mot intäkter. Detsamma gäller i någon mån den hårdfjällade gruppen "livsstilare," män med stort jaktintresse som avskyr både rovdjur och allt som kan andas vänner till dessa. En del av dem är sådana som skulle platsa i mobben i filmen "Jägarna," andra är socialt välanpassade och borde rimligen sky tanken på ett fängelsestraff. Att få den gruppen att sluta med sin livsstilskriminalitet är något som det civila samhället i form av föreningsliv och liknande borde känna som sin plikt.

Återstår så djurägarna, och här är rennäringen mest problematisk. Att ta upp dess roll i tjuvjakten kan per definition betecknas som ett etniskt påhopp, vilket gör att hela den debatten hamnar i slagskugga. Det är inte rimligt. Rennäringen dras med formidabla problem – vindkraft, gruvor – som hotar hela dess framtid. Men den sågar på sin egen framtid om det inte blir ett slut på de till synes oförklarliga försvinnandena av rovdjur och rovfåglar i renbeteslanden.

"Den viktigaste anledningen till eländet är säkert den acceptans för sin sak som tjuvjägarna skaffat sig genom att manipulera olika opinioner." (Personerna på bilden har inget samband med artikeln.)

Annons