Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Kritikerrosad premiär av årets Arnljot

Att sitta ute på Arnljotlägden i lördags var en njutning, skriver ÖP:s recensent.

Annons

Det var picknickstämning i bänkarna vid årets premiär av Arnljot. Scenen kunde inte vara vackrare med Oviksfjällen tydligt i bakgrunden och i fonden drivor av naturliga gula ängsblommor.

Härlig scenografi och stämning skapade också Peterson-Bergers musik i bakgrunden. Även om den ibland, under föreställningen, var så stark att den överröstade replikerna.

Dramat blir bättre och bättre. Regissören Åsa Bergh gör förändringar varje år.

Viss nervositet märktes i den första akten som fortfarande inte är helt lätt att följa. En del beror på de gammelkrångliga replikerna, som ibland snubblade ur aktörernas munnar, men också på mängden aktörer i Unns och Gunhilds följen där man inte alltid förstod vem som talade.

Förvirrade i början gjorde också ’berättarkvinnorna’ innan man förstod deras uppgift. Lättare var det i akt 2 och 3 med starka och tydliga scener.

Trots att jag sett Arnljot många gånger blir jag fortfarande gripen av många scener. Det visar dram- ats styrka och regissörens förmåga att förnya det år från år. I år med nya aktörer i de ledande rollerna.

Stor närhet och trovärdighet visade Ylva Åström som Gunhild. Övertygande i sin kärlek till Arnljot som sätts på så stora prov. Det gnistrade om deras avsked på tinget när Arnljot dömts fredlös, liksom i Järpströmmen och när hon får se honom i kung Olavs armé.

Anna Ingridsdotter Bäckman är ny i rollen som Arnljots moder Unn. Vid premiären förmedlade hon inte riktigt den starka karaktär rollen har.

Ny är också David Nordling som Arnljot. Han gestaltar hetsporren Arnljot med stort utspel och röstresurser som ibland blev lite överdrivna och gav fniss i publiken. Han kunde ändå landa i de känsligare scenerna med Gunhild och Vaino.

Mikaela Pålsson gestaltade sameflickan Vaino med träffsäker sång och gripande och trovärdigt utspel i sin kärlek till Arnljot. Övertygande pondus hade Mikael Andersson som kung Olav. Fin var slutscenen med Lill-Östmund/Tor Sköldqvist på kvinnornas axlar som Jämtlands blivande konung.

Kommunalrådet Karin Thomasson höll ett engagerat inledningstal om hur viktig kunskap om historien är och kulturens betydelse samhällsutvecklingen.

Ett glatt och festligt regisserat applådtack efter föreställningen gav jubel både hos publik och bland aktörer. Årets uppsättning är den 74:e sedan premiären 1935.