Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett 20-årigt drama med ett ovisst slut

/
  • Dammen vid Långforsen har gått sönder.
  • Örjan Ernehed i Kälom bor nära Långforsen. Han var ordförande för Nedre Långans fiskevårdsområde under alla år som föreningen överklagade Jämtkrafts planer på utbyggnad.
  • Kraftstationen vid Långforsen är snart 100 år gammal.

Den längsta av långdragna draman, Långforsen, är redo för en ny säsong.

Med nya karaktärer och nya intriger.

Så gott som på dagen 20 år efter premiären presenterar Inblick en resumé och reder ut varför forsen i Offerdal är så speciell.

Annons

Det började redan på 1960-talet, även om det då ännu var långt kvar till att byar längs Nedre Långan vändes mot varandra och Jämtkrafts vd kuppade in sig i motståndarens innersta kärna.

Under 1960-talets slut rasade en hård politiskt debatt i Sverige. Det handlade om vattenkraften och de sista outbyggda älvarna. 1962 hade Vattenfall ansökt om att få bygga ut Vindelälven. Olof Palme var en av de övertygade om att den skulle byggas ut. Det skulle ge jobb till norrländska vattenrallare.

På andra sidan fanns en växande folkrörelse. Och Evert Taube. 1971 diktade han raderna till Änglamark, om den sista brusande älven. Det blev ingen utbyggnad i Vindelälven och de växande protesterna gjorde det svårt för industrin att fortsätta bygga ut. Det gällde också i Jämtland med Långan, Hårkan, Ammerån och Sölvbacka strömmar.

Striden ledde till flera utredningar under 70-talet om vilka älvar som fanns kvar och därför skulle undantas från utbyggnad. Hela Sverige inventerades på sina sista fria forsar. Processen kan knappast kallas snabb. 1987 var riksdagen redo att rösta igenom naturresurslagen där vissa utpekade sträckor fick lagligt skydd mot utbyggnad. Nedre Långan i Krokoms kommun var en av dem.

Därför kan det tyckas modigt, eller naivt, av Jämtkraft att vilja bygga ut vattenkraft just där.

Långan är ett vatten som rinner från Offerdalsfjällen förbi två kraftstationer, Olden och Rönnöfors innan det når Landösjön. Efter Landösjön kallas älvsträckan Nedre Långan.

Nedre Långan är 3,5 mil, har fem forsar och rinner med sina biflöden mellan Landösjön och utloppet till Indalsälven.

Med undantag för den nu raserade dammen i Långforsen är det fritt fram mellan sjön och utloppet.

För 20 år sedan, 23 november 1992, ansökte Jämtkraft om att få bygga ut och ta mer vatten ur fåran just där.

Kraftstationen i Långforsen är ett av Jämtkrafts 17 kraftverk. Det är från 1918 och är det allra minsta. Kraftverket ger mindre än en tredjedels vindsnurra av den sort som Jämtkraft bygger 30 av i Gällivare. Det ger 0,6 procent av effekten i den största anläggningen Hissmofors.

Eller gav. Det är minst tre år sedan kraftverket slutade att fungera. Kanske ännu mer.

För redan 1992 var det förfallet och Jämtkraft ville passa på att bygga ut när anläggningen ändå skulle underhållas, något man som kraftverksägare är skyldig till. Jämtkrafts största hopp var ett undantag i Naturresurslagen. Om miljöpåverkan i Nedre Långan var ”obetydlig” kunde planerna få godkänt.

Planen gick ut på att öka från 2 till 12 gigawattimmar, från en tredjedels vindsnurra till två.

Åren som följde innehöll en sådan skärskådning av vad ordet ”obetydlig” betydde att det till slut blev svårt att veta vad Långforsen egentligen handlade om.

Under de första åren gick handlingen framåt ganska fort. Regeringen tog tidigt hand om ansökan och bestämde sig för att fälla avgörandet. Men där blev sedan bollen liggandes i många år, ständigt som en bricka i det politiska spelet om andra miljöfrågor.

Under alla år var det framför allt två motpoler som fick huvudrollerna.

Nedre Långans fiskevårdsområde, med ordförande Örjan Ernehed i Kälom å ena sidan. Till det yttre en fryntlig person. Jämtkraft å den andra leddes av före detta vd:n Henrik Grill. Till det yttre barskare i sättet.

2000 hettade det till första gången. Då sa regeringen ja till Jämtkrafts planer. Utbyggnaden skulle ge ”obetydlig” miljöpåverkan. Men Nedre Långans fiskevårdsområde vände sig till Regeringsrätten för att juristerna där skulle säga om regeringen hade följt sin egen lag.

Under tiden utvecklade sig dramatiken. Mitthögskolan fick betalt av Jämtkraft för att göra en hållbarhetsanalys. Den visade att utbyggnaden inte var hållbar och att majoriteten av byborna längs älvsträckan var emot projektet. Ägarna till Jämtkraft, Östersund, Krokoms och Åre kommun, ändrade då sina ägardirektiv till ”En nödvändig ombyggnad kan accepteras endast om den sker efter fördjupad dialog med berörda”.

I en hårt kritiserad dialogprocess med representanter från fem byar satte Offerdalsborna igång att samtala med Jämtkraft. Meningarna gick isär direkt. Var dialogen villkorad med att Långforsen skulle byggas ut eller kunde man tänka sig en dialog som slutade på ett annat sätt? Ingen förstod innebörden i direktivet. Vad betydde ”nödvändig”? Effekten blev att flera byar och föreningar längs älven i hopp om kompensation från Jämtkraft började tänka ut önskelistor på utveckling.

Här fanns allt från skoterleder och bredband till helikopterplatta och fiskerestaurang. Över 80 förslag lämnades. Samtidigt växte motsättningarna byarna emellan. De som inte ville ha utbyggnad kallade samtalen för muta.

Såväl önskelistorna som dialogen kom tvärt av sig när Regeringsrätten i början av 2004 förklarade att det var olagligt att bygga ut Långforsen.

Ett år senare nådde dramat den kulmen som hittills blivit oöverträffad.

Nedre Långans fiskevårdsområde samlades till årsmöte i Aspåsnäset en torsdagskväll i april 2005. Årsmötena brukade aldrig locka fler än styrelsen och några till. Därför väckte det uppmärksamhet när Jämtkrafts vd Henrik Grill och två till ur ledningen körde in på gårdsplanen. De hade sällskap av fullmakter och fiskerättsägare som inte brukade gå på mötena, men som i förväg hade lovat rösta på Jämtkrafts förslag (Jämtkraft var rent formellt också fiskerättsägare). Också representanter från Persson Invest dök upp på Jämtkrafts sida.

Så kom det sig att ett tumultartat möte förvandlade den tidigare motståndaren Nedre Långans fiskevårdsområde till en uttalad förespråkare för utbyggnad, att ordförande Örjan Ernehed och resten av styrelsen avgick med omedelbar verkan och att Henrik Grill valdes in i styrelsen för den förening som hade varit hans värsta nagel i ögat.

Henrik Grill såg inget konstigt med kuppen.

För två år sedan gav Jämtkraft ut boken ”Så gott vi minns” med minnen från några kända Jämtkraftföreträdare under dessa år. I kapitlet om Långforsen minns framför allt Henrik Grill och dåvarande styrelseordförande Nils Ericsson (S) varför utbyggnadsplanerna blev ett sådant fiasko för Jämtkraft.

”Det jag gjorde var inte så märkligt”, säger Henrik Grill i boken. ”Jag är fiskeintresserad och har tidigare startat fiskevårdsområden”. Hans företrädare Lennart Hansson minns å andra sidan att han hade varnat Grill. ”Jämtarna är lite speciella i fiskefrågor. Man måste vara försiktig”.

Kuppen kom för sent, om nu syftet var att stoppa den förening som ständigt överklagade alla beslut om utbyggnad i Långforsen. I stället sa Regeringsrätten åt regeringen att följa lagen och meddela Jämtkraft vad som fick göras i en skyddad älvsträcka. De hårdaste motståndarna i Kälom firade segern med en grillfest. För Jämtkrafts image i övriga Sverige var företagets plötsliga intresse för föreningsliv förödande. Nätet exploderade av sportfiskarkritik.

Jämtkrafts företrädare kommer ihåg striden om Långforsen i minnesboken på ett annat sätt än som en juridisk process. De nämner inte med ett ord att Nedre Långan var skyddad för fortsatt utbyggnad, att miljöbalken som tog över efter naturresurslagen på 90-talet innehöll samma skydd, eller att Nedre Långan på grund av detta skydd kom att ingå i det europeiska nätverket Natura 2000.

Inte med ett ord nämns heller i boken att myndigheterna har att följa dessa lagar. I stället är det frustrerade företrädare för Jämtkraft som inte kan förstå hur den socialdemokratiska miljöministern i regeringen inte lyckades hela vägen fram.

Nils Ericsson, styrelseordförande i många år, säger att han inte kände till något motstånd alls i början av 90-talet, flera år efter att Nedre Långan hade pekats ut som skyddsvärd av riksdagen. ”Vi trodde nog att vi skulle få en komfortabel resa”. Henrik Grill skyller på den lokala opinionen, ””en koalition mellan Naturskyddsföreningen, Naturvårdsverket och det lokala fiskevårdsområdet, låt mej kalla dom en ”rest av den gamla motståndsrörelsen Låt Långan Leva””.

Mitthögskolans utredning kallas för ”rena rappakaljan” och Regeringsrättens jurister beskylls för att ha vikt sig för en lobbykampanj. Dessutom visste de ”inget om dammar och kraftverk”. Nils Ericsson säger att han många gånger undrade hur folk egentligen var skapta. Som han minns handlade Långforsen bara om fisk. Men motståndarna kom ”dragande med det ena utrotningshotade krypet efter det andra”.

I minnesboken finns ett citat som kanske mer än något annat visar att allt egentligen handlar om pengar. Inte fisk.

Henrik Grill medger att fallrätten tas ifrån Jämtkraft om produktionen i forsen upphör och ”då skulle vi stå där med vår tvättade hals och en mycket skröplig anläggning”. En utrivning av denna skröpliga anläggning skulle ”kosta stora pengar”. ”Numera står verket ofta stilla. Ibland undrar jag hur länge Jämtkraft får behålla fallrätten” säger han.

Och dit har historien nu kommit.

Förra veckan annonserade Jämtkraft om att bolaget vill rusta upp hela den raserade anläggningen från 1918 för att åter kunna ta ut 2 gigawattimmar. Samtidigt har Nedre Långans skydd fortsatt att öka. EU:s vattendirektiv har införts i Sverige. Utpekade älvsträckor ska få God ekologisk status. Åtgärderna för att uppnå detta i Nedre Långan är framför allt tre - utrivning av den gamla dammen i Långforsen, ändrad reglering uppströms i Landösjön samt återställning efter rensningarna som gjordes vid flottningen.

Nedre Långan är först ut i länet där planeringen är klar för hur vattnet ska få ”god ekologisk status”.

De gamla huvudrollsinnehavarna i dramat är utbytta. Nya namn har dykt upp. Tommy Borgh på Jämtkraft har ärvt frågan om Långforsen. Å Jämtkrafts vägnar har han svarat länsstyrelsen vad han tycker om att dammen ska rivas. Han menar att god ekologisk status inte är juridiskt bindande. Han tycker att prislappen på rivning kontra nyttan måste fram. Enligt Jämtkrafts beräkningar är i stället en renovering företagsekonomiskt och samhällsekonomiskt lönsam.

Hans namne, Christer Borg, ordförande för Älvräddarna, är på den andra sidan. Han har ärvt frågan från Nedre Långans fiskevårdsområde som spelar en betydligt mindre framträdande roll i de nya avsnitten. Christer Borg har sällskap av Nils Leine, advokatsfiskal på Kammarkollegiet, miljörättsjurist till yrket som visade sig ha knivskarp tunga när parterna möttes i en förhandling i höstas.

Nils Leine driver frågan om att vattenkraft ska underställas samma lagar som annan industriell verksamhet och inte längre kunna hänvisa tillbaka till gamla dammiga lagböcker från 1800-talet när dagens förutsättningar ska tolkas.

Han driver också, på Älvräddarnas uppdrag, ett helt unikt pilotfall i Sverige. Aldrig tidigare har en domstol avgjort om en vattendom ska anses förverkad om det kraftverk som har tillstånd inte längre används. Var? Långforsen så klart. Samtidigt vill Jämtkraft renovera, men får de det, eller kommer det att räknas som en olaglig utbyggnad?

Räkna med nya turer. Nya juridiska omständigheter. Flera år av processande.

Nils Ericsson, Jämtkrafts gamla styrelseordförande, vet i alla fall vad han tror om utgången: I minnesboken från Jämtkraft säger han: ”Det blir en ombyggnad med samma vattenföring som i dag. Och den blir ganska snart. Då ska vi bara ta måttlig hänsyn till gnällspikarna. Vi ska helt enkelt bygga enligt våra rättigheter, enligt svensklag.

Fortsättning följer.

Annons