Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nolervik: Jakten på den gudomliga våfflan

Annons

Det hade varit en lång arbetsdag. Mitt jobb som resande i berättelser hade fört mig långt bortom landsvägarna där vyerna och utsikterna hade gett mig stor törst och hunger. Orden och alla historier hade svämmat över mig under hela fredagen och jag behövde ta igen mig. Samla tankarna.

Det var dags att få någonting i sig.

Jag var en resande i berättelser. På jakt efter den gudomliga våfflan.

Jag visste att någonstans i landskapet skulle finnas en våffla så god att den smälte i munnen, så god att den gav kulinariska rysningar längs ryggraden, och det fanns de som sade att den var det guld som gamle Fronten hade hittat i bergen härintill i början på 1800-talet, men vars hemlighet han aldrig yppat. Andra åter i bygderna hade förmedlat en helt annan version av den sagolika våfflan, och det var att receptet kom från en samisk kuckelgubbe från trakterna av Grubbdalen. Att en fäbodjänta en gång hade hjälpt den gamle samegubben när han skurit sig illa i handen och som tack hade han gett henne det hemliga våffelreceptet.

Och sedan hade vinden fört receptet från fäbod till fäbod genom jäntors kaukande och getters bräkande.

Det var den, själva urvåfflan, guldvåfflan som bara kunde göras i dessa fäbodars gräddmjölkiga trakter som jag nu var på jakt efter. Men var fanns en fäbod värdig uppdraget?

Juli var bara i sin linda och i de fjälltrakter jag rörde mig blommade ännu Valkullan, och bofinkar spelade som dårar i grantopparna. Jag hade färdats i trakter så vackra och djupa att de näppeligen skulle låta sig beskrivas i ord.

Dock i bild.

Hela Hotagen doftade sommar, och våfflor.

Jag hade doftat på den blommande tätörten, och jag hade smugit mig fram längs landsvägarna och sett solen gå ned bortom sjöar så trollska och mytiska att självaste Dan Andersson skulle ha gapat. Jag hade kört genom steniga landskap, genom mörka skogar, över blommande hedar och jag hade stått på knä med kameran inför en en liten jungfru marie nyckel vid en myr stor som halva Hotagen.

Jag hade sett harrar hoppa, hjortronen blomma, och jag hade duschat i Hasslingsåfallets smältvatten.

Nu var jag trött, matt och matgirig.

Tätörten blommade. Den användes förr till att göra tjockmjölk med.

Det närmade sig eftermiddag i det inre av själva Vackerheten och jag tänkte på vad di gamle hade sagt:

"Den underbaraste våfflan ätes i fäbodarna. Den skall vara täckt av grädde vispad på gränsen till smör och med guldglänsande hjortronsylt som en lavaström ovanpå."

Det kunde inte vattnas mer. Livet kunde inte vara bättre än på gränsen till att få avnjuta en sådan våffla. Lycklig den som ändå vore i denna guldsits.

Det var som att röra sig i ett vykort.

Och jag trivdes, så hungrig jag var, med att driva omkring som en redlös på jakt efter denna våffla.

Då hade jag på den slingrande landsvägen mellan Häggsjövik och Bakvattnet plötsligt känt något sticka till i mina näsborrar. Jag stannade bilen vid korsningen mot Knulbodarna.

Där klev jag ur och vädrade med näsan, drog in luften snabbt några gånger och tänkte, ja, jag är något på spåren. Min stora väderkänsliga näsa kunde inte ha fel. Det hade den bara haft en gång förut, och den berättelsen tar vi en annan gång. Nu kände jag konkret och tydligt genom mina näsborrar doften av – nygräddade våfflor ...

Jag hade åkt långt, och krokigt.

Jag spanade runt med blicken. Och jag hörde Bakvatssåns vatten brusa förbi inifrån skogen, och jag kände spontant att den vägen, den som går över Bakvattsån och in i det okända där till höger, den ska jag ta. Där är guldskatten.

Jag körde sakta genom den lövskogsberamade skogsbilvägen. 50 meter, 100 meter, och då, där mitt framför mig, öppnade sig ett hav av grönska.

Jag var framme.

Sörbodarna, kaffestuga som har öppet hela juli.

Sörbodarna. En smaragd i skogen, på kanten till fjällen, där portarna till en helt annan tid öppnades och det var bara att kliva på.

I dörren mötte jag butöserna och klev fram och tog i hand och presenterade mig som Våffelmannen, som är resande i berättelser i allmänhet och just nu vad avser den godaste våfflan, i synnerhet.

De presenterade sig som Elin och Kristina. Molin i efternamnet. Rötterna fanns i Häggsjövik sju kilometer ner i dalen.

Elin och Kristina, butöserna.

Jag sa:

– Jag har rest långt. Orsaken är ... en våffla.

De två tittade snabbt på varandra och log. Jodå, visst kunde de servera våfflor av finaste slag.

– Då ska jag be att få beställa en sådan. Med mycken grädde och... vad har ni för sylt månntro?

Den äldre kvinnan tittade på mig, som om hon mätte mig från topp till tå, och så sade hon:

– Mylta. Du ser ut att vara en myltkarl, sa hon.

– Ja, tack, svarade jag och satte mig ner för att invänta min våffla.

Då skred den yngre till verket. Hon försvann in i köksrummet och stängde dörren efter sig och jag började knåpa med mobilen samtidigt som jag såg mig om i den vackra färbodstugan. Timren låg som skavfötters med varandra, kilade ovanpå den ena och den andra ovanpå den ena, och de låga fönstren och de väggfasta sängarna runt rummet frigav en känsla av gemyt.

Elin, som den yngre alltså hette, kom ut med våffelsmet, hällde i järnet och lade den direkt på spisen i samma rum. Det doftade gudomligt. Med vana händer rörde hon järnet så att det skulle få den rätta värmen.

Elin Molin, våffelmakare.

Hon berättade när hon väntade på att smetens molekyler skulle reagera på värmen och bli till en frasig våffla att hon hade lärt sig av sin mormor som likt hon hade varit våffeltöus på Sörbodarna. För det var namnet, Sörbodarna. Här hade våfflor och kaffe serverats genom århundraden, men på senare tid bara en månad varje sommar för besökare. För turister.

– Jag har studerat mormor, lärt mig från grunden. Jag såg hur hon använde fingrarna, hur hon kände på järnets alla fem delar för att det skulle vara jämn värme runt om. Det handlar om känsla, sa Elin.

Jag lutade mig fram för att se. Och jag såg ångorna från våfflan stiga mot taket i fäbodstugan och jag kände snålvattnet rinna. Snart skulle jag ha guld i mund.

Elin reste sig från våfflan. Tog loss den från järnet och lade upp den på en tallrik från Rörstrand. Och så ställde hon fram den på bordet. Jag doppade min stora näsa nästan ända ner på våfflan, blundade och drog in.

Ahhh, så ljuvligt den doftade. Jag var så våffelhet att jag nästan inte hörde Elin säga:

– Nu ska jag bara hämta grädden och myltan, och slå i kaffe.

När hon kom tillbaka hade jag den mest underbara syn framför mig. Våfflan, guldet, och myltan som rann ned över grädden.

Himmelsk våffla och kokkaffe a la Sörbodarna.

Första tuggan var himmelsk. Jag sa ingenting. Slöt ögonen och lät den lilla biten våffla bara smälta mot gommen, samtidigt som myltan sipprade ner över tänderna, mot tungan och ner i svalget.

Jag svalde. Och innan jag stoppade in ännu en bit sa jag till Elin och Kristina, vilka nu satt där mittemot och liksom väntade på min reaktion, att det var tamejfan den godaste och ljuvligaste våffla som någonsin passerat min läckergom.

– Tack det var verkligen roligt att höra, sa de och deras ansikten förvandlades från ängsligt allvar till uppsluppen glädje.

Kristina (till höger) har tillsammans med sin mor drivit sommarkafé i flera år på Sörbodarna. Och även andra har drivit kaféet. I år är det första gången för Elin, som dock har sprungit omkring på fäbodvallen som barn i många år. – Nu ska det bli kul att få prova på det här tillsammans med mamma, säger hon.

Glad och nöjd över att slutligen ha hittat den gudomliga våfflan lämnade jag sedan Sörbodarna.

Jag vinglade över tunet i något som skulle kunna liknas vid våffelkoma, och jag vände mig om och ropade:

– Jag lovar att inte sprida receptet. Och jag lovar att komma tillbaka i sommar!

De vinkade adjö, och Kristina ropade att de har öppet hela juli. Och bofinken visslade, och getterna bräkte, och det var högsommar i det inre av Vackerheten.

Hela fäbodvallen lyste och flaggan vajade för vinden och det var en dag att minnas i all evighet.

Annons