Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Krönika: "Åh mamma, gråt inte!"

September 1944. Andra världskriget rasar och går in på sitt sjätte år.

Annons

De allierade kommer inte att kunna ta sig över Rhen förrän i mars 1945, trots att man skickar iväg den största luftburna armadan hittills, när mer än 1 500 plan lyfter från 22 olika flygfält i Storbritannien.

Den polska arméns uppror i Warszawa har slagits ned, och staden är åter i tyskarnas händer.

Krigets utgång är fortfarande oviss även om en tysk slutseger nog inte längre är sannolik.

Av gryningen syns ännu ingenting.

I den polska staden Zakopane kastas 18-åriga Helena Wanda Błażusiakówna, en ung kvinna från de södra bergstrakterna, in i ett Gestapokontrollerat fängelse.

Hon är långt ifrån den första. Fångar som väntar på att bli torterade och avrättade ristar in sin ångest i meddelanden på väggarna: "Jag är oskyldig! Mördare! Bödlar! Släpp mig! Ni måste rädda mig!"

Men 18-åriga Helena Wanda Błażusiakówna, som inte vet om hon ska skickas till Auschwitz eller skjutas här på fläcken, skriver någonting helt annat. Hon utkräver ingen hämnd, hon uttrycker ingen dödsångest och verkar inte darra av skräck. Hon skriver: "Åh, mamma, gråt inte – himlens obefläckade drottning stöder mig hela tiden."

Den obefläckade drottningen heter Maria, och hon vet något om att förlora ett barn.

Den 18-åriga dottern försöker trösta sin mamma. Hon förstår att det är hon som kommer att gripas av bottenlös förtvivlan – sitt eget öde kan hon inte göra så mycket åt.

September 2013.

En 50-årig krönikör halvligger i soffan hemma i Torvalla och slötittar på den amerikanska filmen och Guldpalmsvinnaren "The tree of life" från 2011 med Brad Pitt i huvudrollen. Den kan uppfattas antingen som ett pretentiöst pekoral som tar i på tok för mycket, eller ett konstnärligt epos om livets uppkomst i kosmos; döden, skönheten och evigheten, amen.

Under en särskilt storslagen rymdsekvens, med galaxer och stoftmoln som inte ens den franske 1800-talskonstnären Gustav Dorés Bibelillustrationer kommer i närheten av, spelas en oerhört laddad och lidelsefull lacrimosa, sjungen av en dramatisk sopran som får varje hårstrå på kroppen att resa sig rakt ut.

Filmen, som är 139 minuter lång, ses aldrig till sitt slut, men den originella lacrimosan är omöjlig att glömma. Sopranens toppnoter slungas som glödande spjut genom Torvalla och hela rymden – vem sjunger och vem skrev och finns det mera?

En första sökning på nätet ger vid handen att det visserligen finns ett officiellt soundtrack till filmen, men det innehåller bara den musik som komponerats speciellt till filmen. Lacrimosan hör inte dit.

Men liksom universum är internet oändligt, ömsom varmt och ömsom kallt, och precis som en osynlig skapare outgrundligt. Naturligtvis har en besatt person gått till botten med musiken i "The tree of life" och satt ihop en spellista på Spotify som andra användare kan foga till det egna biblioteket.

Och där i listan finns den, lacrimosan. Den är hämtad från "Requiem for my friend" av den polske kompositören Zbigniew Preisner och sjungs av landsmaninnan Elzbieta Towarnicka.

Men den verkliga pärlan finns nästan i slutet av den 25 nummer långa listan, ett verk som krönikören missade eftersom hon inte såg filmen till slut; den andra satsen av polacken Henryk Goreckis "Symfoni av sorgesamma sånger" från 1976.

De innerliga, skälvande och närmast mystiska klangerna är hypnotiska och sjungs på polska av Zofia Kilanowicz. Hon förmedlar smärta och kärlek, hopp och förtvivlan lika tydligt som om texten hade varit på svenska – men vad betyder egentligen orden?

Bed och ni skall få, sök och ni skall finna.

Det visar sig vara budskapet från en fängelsevägg i andra världskrigets Polen, som en 18-årig ung kvinna skrivit för att trösta sin mamma: "Åh, mamma, gråt inte – himlens obefläckade drottning stöder mig hela tiden."

När krönikören har lyssnat på denna andra sats ungefär 20 gånger på raken och gråtit så att hon inte kan andas genom näsan längre, försöker hon reda ut vad som hände med Helena Wanda Błażusiakówna, men de engelska uppgifterna på nätet är knapphändiga – någon hävdar att hon dog i sin cell, en annan att hon lyckades rymma från tåget på väg till Auschwitz. Hon påstås ha gift sig 1950 och dött 1999.

Men oavsett vad som hände så lever hon vidare för alltid i det här fantastiska musikstycket.

På osynliga radiovågor färdas hon och hennes mamma genom rymden mot avlägsna stjärnor, där en gång en livsform som ännu inte finns, kan ta del av människans viktigaste insikt, att störst av allt är kärleken.

Och internet, inser krönikören, som innehåller så mycket barnpornografi, smutskastning och stålblank ondska, förmedlar även det som är det bästa med oss – värme, kärlek och hoppet om en morgondag.

Fotnot: Lacrimosa är en del av Dies Irae, som ingår i den katolska dödsmässan – requiem.