Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Anita och Berit är mina förebilder

/

Tiden går så fort. När en tänker tillbaka i stora drag känns det som att det var alldeles nyss jag smög in på Östersunds-Postens redaktion och blygt satte mig vid ett bord på morgonmötet. Men när en tänker lite mer på allt som hänt, inser jag att det har hänt så mycket under de där åren som gått.

Annons

För det är snart tio år sedan som jag tog min examen i vetenskapsjournalistik vid Umeå universitet. Jag hade praktiserat vintern och våren 2004 på ÖP och stod nu där som färdig reporter. Jag hade fått ett sommarvikariat på ÖP och kände mig ändå rätt varm i kläderna.

Under praktiken hade jag fått göra enkäter, intervjua barn och göra reportage från olika evenemang. Jobbet var så roligt! Men med tiden upptäckte jag att det jag verkligen gillade var att rota och gräva. Leta svar på lite svårare frågor.

På redaktionen jobbade då Berit Norman och Anita Brorsson. Jag tror att de såg åt vilket håll jag ville utvecklas och det kändes som att de tog mig under sina vingar. De delade villigt med sig av sina kunskaper. Och som jag fortfarande ser upp till dem. De två är mina kvinnliga förebilder!

Inom journalistiken, såsom på många andra fronter, är det inte alltid så lätt att gå sin egen väg och utvecklas på det sätt som en själv vill. De allra flesta grävande reportrar är fortfarande män. Kvinnor anses vara bättre på att skriva om mjuka ämnen och inte så bra på att ställa makthavare till svars för sina misstag.

Det blev lite reaktioner på mitt val av inriktning från lite äldre män. Det kom kommentarer om att jag nog var rätt elak, att jag säkert styrde hemmet med järnhand och de kommentarerna både sved och sporrade.

Det kändes lite svajigt, men Berit Norman och Anita Brorsson visade mig vägen. Berit var fenomenal på research och visste precis var hon skulle leta efter det jag ville veta. Anita kunde som få andra verkligen ställa knivskarpa frågor och pressa på tills hon fick ett svar.

Jag försökte lära mig allt jag kunde. Ett tag satt jag i samma rum som Anita och brukade försöka lyssna lite diskret när hon gjorde telefonintervjuer. Hur lade hon upp frågorna? Vilket tonfall använde hon? Inne hos Berit stod jag och tittade över hennes axel och försökte hänga med i svängarna. I vilka databaser fanns informationen och hur tog en sig in i dem?

Med tiden så blev jag ändå en rätt hyfsad grävande reporter. Jag hoppas att Berit och Anita förstår att de har en stor del i det. Jag minns hur det var när jag skulle hålla ett litet avskedstal när det var dags för dem att gå i pension. De slutade nästan samtidigt och jag försökte berätta för dem vad de betytt.

Det blev blanka ögon och en klump i halsen. Det är nog snart fem år sedan. Jag saknar dem fortfarande här på ÖP och försöker så gott jag kan göra dem rättvisa genom att göra ett bra jobb.

Annons