Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Krönika: Att köra tyskar i hundspann...

Den gamle mannen på tredje stolsraden skruvade på sig.
Trots att han var tung och åldrig ryckte det i honom.
Något skulle ut.
Min föreläsningsturné förra året var för övrigt en rätt odramatisk historia.

Annons

Jag hade gett ut mina samlade Norrlandsartiklar - ursprungligen skrivna för DN, Aftonbladet, Filter och andra tidningar – i en bok och reste runt och träffade läsare på bibliotek och bygdegårdar i hela landsändan.

Det var vinter och kallt och mörkt och nedlagt men det kom rätt bra med folk, och trots uppgivenheten över sakernas tillstånd så var stämningen alltid rätt gemytlig.

Att någon blev upprörd hörde till ovanligheterna.

Nu stod jag på ett inlandsbibliotek och pratade om turismen. Sedan 90-talskrisen har turismen med jämna mellanrum pekats ut som den näring som kan rädda Norrlands inland.

Länge framstod förhoppningarna som fåfänga, men ju längre tiden gått har flera samverkande faktorer gjort turismen till ett allt mer rimligt alternativ till de gamla basnäringarna.

Dels har det med avfolkningen att göra. Det finns helt enkelt färre människor att sysselsätta, men framför allt har råvaruutvinningen förändrats genom omfattande teknikrationaliseringar och centraliseringar.

Skogsnäringen var för inte så länge sedan arbetskraftsintensiv, vilket innebar att människor i skogsbygderna fick anställningar och kommunerna fick in löneskatter till medborgarservice.

Skogsnäringen pratar gärna om sin betydelse för svensk ekonomi, men talar tyst om den mycket begränsade nytta de tillför de bygder där skogen faktiskt står.

I snitt har ca 80% av näringens arbetstillfällen försvunnit sedan 70-talet.

Men folk ska ju överleva och, efter en smärtsam och lång tvekan, har nu turismen tagit fart i många delar av Norrland.

Egenskaper som länge betraktades som dåliga – kyla, tystnad, avstånd – har blivit attraktiva när utländska turister söker kontraster till sin urbana vardag.

Men detta innebär också att naturen, och skogen, omvärderas. Helt plötsligt kan den vara mer värd där den står än om den huggs ned.

Det var precis här som det brast för den äldre mannen. Han som arbetat som huggare i hela sitt liv och nu harklade sig och höjde rösten.

– Jag hör vad du säger, sa han på bred dialekt, och du har säkert rätt. Men att köra tyskar i hundspann! Det går bara inte. Det är inte på riktigt, det är på låtsas!

Han såg sorgsen ut, som om hans eget yrkesliv plötsligt förlorat sin mening.

Även råvaruindustrierna kämpar emot, men av helt andra skäl. För dem är turismen ett potentiellt hot mot tolkningsföreträdet i naturen.

Stora konflikter är att vänta.