Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Krönika: Cancer gör en cynisk

Och rätt så tålig för småbråk och snor.

Annons

Det händer något med en när man lever nära cancer. Att se en man älskar bli sjuk och sedan dö ändrar sättet man ser världen på.

Man blir bland annat väldigt cynisk.

Så när WHO släpper sin rapport om att cancer ökar lavinartat blir jag varken förfärad eller förvånad. Om man får cancer är inte en relevant fråga, det handlar om när. Har jag tur hinner jag se barnen växa upp, får njuta av några barnbarn, hinner resa lite mer. Har jag otur, ja då dyker den upp snart. Har jag otur i oturen så är det tack och adjö ganska snabbt.

Ni ser, cynismen frodas i mitt sinne.

Enligt WHO:s rapport kommer antalet nya cancerfall öka med 70 procent de nästa två decennierna. Det betyder att det inte går att behandla bort sjukdomen i nog rask takt. Istället måste det ske ett större förebyggande arbete.

Cyniskt sett går det att hitta positiva nyheter i den här rapporten. Värst drabbade kommer nämligen låg- och medelinkomstländer att bli. Och dit hör ju inte vi, jubii. Jublet fastnar dock i halsen när man inser vad det betyder - att cancerformer som orsakas av infektioner, som till exempel livmoderhalscancer, inte kan behandlas för att man inte har råd med vaccin. Samtidigt som vi har bankchefer som drar miljonbonusar och svenska företag som öppet pratar om hur de slussar vinsterna utomlands för att slippa skatta (som till exempel företaget Absolut).

Dessutom finns det cancerformer som förknippas med en viss livsstil. Tobak, alkohol och skräpmat ökar risken för att få cancer. Även där ligger vi i lä jämfört med andra länders befolkningar, men så mycket bättre kanske vi inte är trots allt? Intaget av socker ökar. Bag-in-boxen har gjort många svennar till helgalkisar. Blir vi inte bara fetare?

Sen finns det de cancerformer som enbart handlar om slump, som till exempel cancer i bukspottskörteln. Som min pappa dog av. Den är inte ärftlig, är svår att behandla och handlar inte om hur man har levt sitt liv. Får man den så får man den.

Och där kommer cynismen in igen. Det spelar ingen roll hur jag lever mitt liv, är meningen att jag ska dö i förtid i cancer så kommer jag göra det. Trots förebyggande insatser så som träning och ett hälsosamt leverne (nåja, men jag försöker).

Cynismen kanske kommer lägga sig, det var trots allt bara några månader sedan min pappa somnade in för gott. Och det finns några positiva saker som följer i cancerns spår: Småbråk rinner av en rätt fort. De flesta småkrämpor känns helt fine att leva med. Att ungarnas näsor rinner gör inget så länge de inte uppvisar en knöl någonstans.

Livet är rätt okej ändå.