Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Krönika Christer B Jarlås: Vår tid är utmätt - i och på jorden

Annons

Det är snart Alla helgons dag. En dag för att  vi ska tänka på och minnas de som inte längre är med oss. Först var dagen alltid den 1 november, sedan första söndagen i november och från 1953 flyttades dagen till den första lördagen mellan den 31 oktober och den 6 november. I år är det den 3 november. I romersk katolsk tradition är den 1 november kvar. Och det är viktigt om vi tänker på Halloween som i anglosaxiska länder alltid är den 31 oktober, alltså dagen före Alla helgons dag - Halloween är en förvrängning av det ursprungliga All Hallows' Eve . Men nog om Halloween, idag bryr jag mig inte om vare sig bus eller godis.

Det kom ett brev från kyrkan i våras. Det handlade om att tiden för pappas gravplats i Frostviken hade gått ut och måste förnyas om vi ville ha den kvar. Pappa dog andra dagen på älgjakten 1986, samma år som Olof Palme mördades och samma år som Beppe Wolgers dog. Det börjar bli ett tag sedan;  även för oss som inte tycker det är så länge sedan musikalen Chess hade premiär och Europe släppte The Final Countdown.

Brevet fick mig att tänka. Jag hade märkligt nog inte tänkt på att tiden är utmätt inte bara på jorden utan även i jorden. 25 - 30 år, sedan är frågan om någon minns dig, eller mer krasst om någon vill fortsätta att betala din gravplats?

Inga gravplatser är för evigt och i dag väljer allt fler att inte ens ha någon grav. Jag har vandrat mycket på kyrkogårdar den senaste tiden. Jag trivs med att vandra runt och med lugnet som finns där. På en del kyrkogårdar finns gravar som har skyltar uppsatta om att de ska bevaras. Det är sällsynt. Betydligt oftare finns skyltar om att anhöriga ska höra av sig till vaktmästarna eller motsvarande för att annars försvinner graven.

Det är tydligen inte helt självklart vilka gravvårdar som ska bevaras och vilka som inte skall bevaras. Det verkar faktiskt ganska godtyckligt. Men vad man tittar på verkar vara några av följande kriterier:

- Personen, kort sagt hur känd är hen som är begravd där?  Känd kan ju variera väldigt från kyrkogård till kyrkogård och det handlar om hur man värderar eller har värderat människor på en viss plats. Det är ju inte många rikskändisar att välja på. Förr handlade det alltid om kungar och förmögna, på universitetsorter om professor och på bruksorter om gamla patroner. I dag kanske mer om politiker, författare, artister eller tevekändisar

- Hur tidstypisk är graven? Vilket material har använts, vilka hantverkare har använts, hur praktfull är graven . Finns det något kulturminnesvärt i utformningen av gravvården?

Så krasst sett - Har du inte varit känd och har inte dina anhöriga slagit på stort i skapandet av din gravplats - så har du en omloppsstid efter din livstid på kanske 25-30 år innan samhället börjar tycka att det är hög tid för du skall glömmas för alltid. Din gravsten försvinner och någon annan tar din grav.

Det där kanske är självklart för alla. Men själv levde jag länge i tron att kyrkogårdar var en evig förvaringsplats. Och så kanske det på ett vis är men samtidigt försvinner ju beviset på att just ju varit där en. En gravrätt är tydligen 25 år och inte mer.

Så finns det ju alternativ. Om du vill strö ut aska efter en avliden person på annan plats än begravningsplats krävs tillstånd från Länsstyrelsen. Av de runt 90 000 svenskar som dör varje år sprids drygt två tusen för vinden. Oftast över havet, ibland över land. Intresset för att strö ut aska utanför kyrkogårdarna ökar. 2017 gjordes 2 611 ansökningar. Runt 200 ansökningar per år nekas då kraven på platsens lämplighet inte anses uppfyllda. Platsen på land bör ligga minst 500 - 600 meter från bebyggelse och inte nära tomtmark eller friluftsområden. Spridning kan inte ske på snö eller is. Platsen där askan strös ut får inte heller markeras ut på något sätt, ja, förutom i minnet då…

Så nästa lördag; tänd ett ljus och låt det brinna för alla som vandrat före oss på denna jorden. Det varhelst de jordiska kvarlevorna än har lämnats. Vår tid är utmätt på alla sätt. Men ljuslågan är evig.

Christer B. Jarlås

(Som har meddelat exakt var min aska ska strös ut - även om det i tanken hade varit trevligt att bli en bevaransvärd grav på en vacker kyrkogård…)

Upp: Varmt tack till alla som på olika sätt hört av sig efter min förra krönika. Det var mycket uppskattat och en del kontakter var så fina att de rörde mig till tårar. Den ryske matrosen har nu nyktrat till lite och talet kommer så sakteliga även om tröttheten periodvis är kvar. Viktor Olssons andra album är en glädje och lyckliga ni som får höra honom på Guldgalan snart. Att ÖFK trots allt är kvar där de ligger  är en bragd.

Ner: Påtvingad vila är inte min bästa gren. Och ÖFKs insats mot Häcken var på en del håll bedrövlig, att inte vara på tå när topplatser står på spel säger väl att man nog inte ska vara kvar i det laget. De sista omgångarna kräver att alla är beredda att offra sig för laget. Hoppas på ett uppvaknande.