Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Krönika: Då är valet enkelt

Om jag tvingas välja mellan den obotlige optimisten och den nattsvarte pessimisten. Då är valet enkelt. Men det betyder inte jag vaknar varje morgon, som en man som heter Ove, och säger att nu är den här skitdagen förstörd.

Annons

Nej, i min vardag använder jag ofta tänk-positivt-klyschor. Jag försöker, med skiftande framgång, tänka att jag kan lyckas.

När jag ska träffa nya människor eller pröva något nytt brukar jag peppa mig själv med uppmuntrande mantran. I stil med, jag är en härlig en som gör så gott jag kan och det räcker verkligen. Och andra Mia Törnblom smittade ramsor.

Det funkar. Ibland.

Naturligtvis finns det poänger med att tänka sig framgång, men det är ärligt talat inte särskilt ärligt. Och sant förhållningssätt. Det förutsätter att livet är en tävling där några är vinnare och andra förlorare.

För ett par veckor sedan intervjuade jag poeten Johan Jönson. Hans poesi handlar om livets skuggsidor, ofta om självförakt och löne- och kroppsarbetets slit. I sina tegelstenstjocka diktsamlingar maler han ner optimistkonsulternas förenklade lösningar.

Och hårdast går han fram mot sig själv. Eller åtminstone mot författarjagets kropp och själ.

Vi pratade om att han aldrig blir inbjuden till arbetarrörelsesammanhang, trots att han brukar nämnas som en av vår tids viktigaste arbetarförfattare.

Johan Jönsons gissning är att det beror på att hans dikter inte är särskilt användbara i uppbyggliga eller mobiliserande syften.

– Jag skiter alltid i såna begrepp som hopp, optimism och gott humör. De döljer och täcker över i regel mer än de gör någonting annat, sa han.

Men när jag läser hans böcker fylls jag av ett slags, ursäkta uttrycket, hopp. Ändå.

Jag tror att det beror på hans svidande ärlighet. Att han även rannsakar och granskar sig själv. Hade han bara klagat på andra. Bara beklagat sig över hur vedervärdigt det kan vara att lönearbeta, då hade jag släppt honom fort. Genom att utgå från sig själv och lyfta fram sina löjeväckande och genanta sidor blir han en hel människa. Komplex och svår att förstå sig på, men mycket mänsklig.

Det är det som gör skillnaden. Att den som talar är ärlig.

Därför står Mia Törnbloms böcker i min bokhylla. Också. Hennes tio tips till ett bättre liv får en annan innebörd när jag vet vad hon gått igenom. Hennes resa från heroinmissbruk till att vara en av Sveriges mest efterfrågade och uppskattade föreläsare ger en tyngd till hennes budskap. Det verkar som det har funkat, på riktigt, för henne.

Om det är möjligt och om jag får ändra mig.

Ärlig pessimism med ett stänk av erfaren optimism blir mitt slutgiltiga val.