Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Dags att kvotera in männen

Det diskuteras – med förnyad frenesi – om vi ska kvotera in kvinnor i bolagsstyrelser och andra sammanhang. Men det är ett lika förlegad som bakvänd tankegång.

Annons


Det är förstås männen som ska kvoteras in.

50 procent av ledamöterna i en bolagsstyrelse bör exempelvis vara män, varken mer eller mindre, och om vi tänker så kanske resten löser sig.

Eller vänta, varför inte 40 procent? Som kompensation för det försprång vi män haft gentemot kvinnor?

För det har vi haft, på många områden, inte minst när det gäller rösträtten. Män 1866 (inkomstbaserad) – kvinnor 1919 (kommunal).

Och nej, jag är inte ironisk. Jag anser att män bör utsättas för kvotering.

Vi vänder på steken och låter kvinnan vara norm från och med nu, så får vi män anpassa oss efter det.

Det är på tiden.

Ibland hör jag män säga saker som: "Det där jobbet fick hon bara för att hon är kvinna ..."

Vi kan ta Landshövdingsämbetet som ett exempel.

Och jag kontrar: många män sitter på högt uppsatta positioner i samhället bara för att de är män.

Det är deras enda egenskap – de är män – och det räcker ofta förvånansvärt långt.

Därmed inte sagt att många män inte är extremt kompetenta, eller att många kvinnor inte är både klantskallar och jubelidioter.

Men det omvända förhållandet råder alltid – också.

I alla sammanhang.

Konnotationen till klantskalle och jubelidiot är för övrigt man – inte sant? Man tänker sällan på en kvinna som en klantskalle.

En kvinna kan heller inte vara en drummel, en tölp, en suput eller en fähund.

Men ska man in på bred front i bolagsstyrelserna är det nog bara att börja vänja sig vid såna epitet.

Och att maken kanske väntar bakom dörren med en brödkavel när man – jag menar kvinna – kommer hem sent.

Finns det då några yrken som män inte borde kvoteras in i? Egentligen inte.

Barnmorskor, brandmän, statsministrar ... 50/50-principen borde gälla även där. Inte minst när det gäller statsministrar. Där borde det finnas en lag som stipulerar varannan herrarnas, vilket i praktiken skulle betyda att alla partier tvingades lansera en manlig partiledarkandidat vart fjärde år (och ja, just det "tvingades").

Hur som helst.

På just det området är Sverige hopplöst efter. Vi är ju det enda nordiska landet som inte haft en kvinnlig statsminister så något måste göras.

Vissa invänder att det inte är nån skillnad på män och kvinnor och att vi bör lämna den uppdelningen bakom oss.

Och så kanske det är, men att kvinnors liv förändras totalt – inte minst fysiskt – i samband med barnafödande är förstås svårt att bortse från.

Och vi män måste raka oss varje dag.

Ojämnt falla ödets lotter, som det heter i det gamla ordspråket.