Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Krönika: Den sovande rebellen vaknar till liv igen

Annons

"Kom hit så får du en kall öl, du lär dig i alla fall inget i den där skolan!" ropade Börje från sin gamla fiskebåt som låg förtöjd i Christianshamns kanal. Det var i slutet av 70-talet och jag var på väg till Christianshamns gymnasium, som låg tvärs över gatan från fristaden Christiania. Det var en härlig vårdag i maj, solen lyste från en molnfri himmel och sanningen var att skolan kändes allt annat än lockande. På båten satt även Börjes kompis Alex. När jag såg att min barndomskompis var på väg ned till dem, kunde jag inte låta bli och följde efter. De kalla ölen firades upp från vattnet där de guppade i sin låda för att hållas kalla. Kanalen var fylld med gamla fiskebåtar som fortfarande var i bruk. Jag minns ännu doften av havsvatten och tjära som blev påtaglig när det var varmt.

"Det låter som att du var ung för så himla länge sen!" brukade mina barn säga till mig när de som små lyssnade till mina berättelser från min barndom i Köpenhamn. I ärlighetens namn känns det även så för mig ibland. Många av de ideal som rådde i Köpenhamn under 70-talet var ganska unika för sin tid. Att vara normal var ett skällsord. Var man normal var man en fegis, som inte vågade stå för sitt unika jag. Man skulle vara sig själv och kunna säga ifrån. En vanlig helgaktivitet kunde vara att ansluta sig till någon av alla de demonstrationer mot någonting som alltid pågick någonstans.

Anledningarna till att dricka öl var oräkneliga. Det var helt normalt att vår lärare i samhällskunskap tyckte att lektionen skulle flyttas till ett av de många värdshus som omgav skolan. Diskussionerna blev så mycket bättre över en öl tyckte han. Vi elever roades av vår annorlunda lärare som på grund av färgblindhet kunde klä sig i de mest spännande färgkombinationer. Med håret på ända diskuterade han högljutt medan han intensivt såg på alla genom sina flaskhalstjocka glasögon. Hade vi tur kunde vi också få en glimt av Kim Larsen från den populära gruppen Gasolin under våra "lektioner". Han brukade nämligen ofta dricka öl på samma ställe för att få inspiration till sina låtar.

Min egen väg in i det så kallade normala livet startade först när jag i början av 80-talet flyttade till Sverige. Efter några år i Göteborg hamnade jag till slut på Frösön. Jag förstod det som att det gällde att hålla en låg profil om jag skulle få vänner här. Jag försökte därför att smälta in så mycket som möjligt. Jag kan inte påstå att det har varit lätt att anpassa sig och bli "normal", men efter mina snart 35 år i Sverige kan jag se att jag gjort framsteg. För jag ser det faktiskt som ett framsteg att kunna omforma sin personlighet och finna en annan sida av sig själv. Och om det har varit svårt för mig, hur ska det då inte vara för människor som kommer från helt andra kulturer?

Nu står mina barn snart på egna ben. Jag börjar höra en röst inom mig som kommer med förslag på nya möjligheter. Den sovande rebellen, som valde fiskebåten framför skolan, vaknar till liv igen. Varför inte återgå till de gamla idealen från 70-talet? För vem bryr sig egentligen om vad jag hittar på för konstiga upptåg. Det är ju trots allt otroligt befriande att inte behöva bry sig om huruvida man uppfattas som normal eller inte.