Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Den tama älgkon på Frösön

Med en gracil lätthet sprang hon uppför backen utanför mitt köksfönster en dag i maj.

Annons

Aldrig hade jag sett något så overkligt. Jag avbröt snabbt mitt pågående telefonsamtal med en hektisk försäljare och sprang ut på gatan iförd morgonrock och innetofflor. Kallt var det men detta kunde jag inte missa. Hon saktade ned och jag hann i kapp och följde henne in på stigen mot Lövstabadet. Jag undrade om det inte skulle vara bättre att inte fotografera och istället njuta av ögonblickets magi. Efter en stund förstod jag att jag skulle hinna båda delarna eftersom hon inte verkade ha bråttom, utan stod stilla och tittade på mig. Ingen av oss var orolig i den andres sällskap och min vana trogen när jag möter djur började jag prata med henne på danska. Jag vet inte om det är danskan eller det särskilda tonfallet i språket som får djur att stanna upp och närma sig, men det funkar nästan alltid.

Den vackra älgkon vandrade lugnt runt mellan träden och jag följde med. Det slog mig vilken fantastisk känsla av att vara i nuet som jag alltid upplever i djurs närhet. Jag var trollbunden av detta djurs oerhörda utstrålning och förvånad över att ett så stort djur kunde röra sig med en dansares lätthet. Vi umgicks ett bra tag, men till slut skakade jag i den kalla vinden och insåg att det nu var tid att vandra hem. En och annan tittade undrande på mig i min ovanliga vårklädsel, men det var det värt.

Jag minns hur fascinerad jag var som barn över John Bauers teckningar av prinsessan Tuvstarr när hon rider på älgtjuren Skutt. Även bilden av henne vid skogstjärnen där hon speglar sig i vattnet var väldigt fantasieggande. Jag förstår hur skicklig John Bauer var på att skildra magin kring en människas möte med ett djur. Jag tänker också att precis som prinsessan Tuvstarr ser hur vacker hon är där hon speglar sig i vattnet så kan det också kännas att uppleva sig sedd av en annan levande varelse. Man känner sig vacker som man är.

Flera av mina bekanta hade dessa dagar också fått syn på den tama älgen som spatserade runt i området. Vid ett tillfälle hade hon stått vid bushållplatsen Fornborgsvägen. En något ovanlig syn kan jag tänka mig. Min fantasi drog genast iväg när jag hörde detta berättas och jag kunde föreställa mig hur hon åkte buss genom Östersund och hur alla skulle lyfta huvudet från sina mobiler i ett ögonblicks chocktillstånd.

Resten av min dag färgades av den lyckokänsla som jag bar med mig efter mitt ovanliga möte. Plötsligt kändes allt annat så otroligt likgiltigt, för jag hade berörts på djupet.

Jag har sedan funderat över hur viktigt det är att minnas de upplevelser som verkligen har betytt något för oss. Vi har dem inom oss men vi behöver aktualisera dem för att då och då få perspektiv på våra liv så att vi kan välja bort saker som för oss bort från oss själva.

En annan sak som blev tydlig för mig denna dag var att när tankeaktiviteten minskar och vi grips av stundens närhet blir upplevelsen av oss själva och vår egen identitet så mycket starkare. För visst är det väl just denna upplevelse som kan få oss att känna oss lyckliga innerst inne?