Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Krönika: Det är inte dagarna som räknas

Jag har inga minnen av barndomens midsomrar. Det slår mig när jag funderar på vad jag ska skriva om till i dag.

Annons

Jag tänkte skriva något om den speciella kulturhändelsen som midsommar faktiskt är: Vi skuttar som grodor runt en stång, vi plockar blommor och lägger under kudden i hopp om att drömma om kärleken. För att inte tala om stången vi klär, en fallossymbol som kan få den mest inbitne patrioten att höja på ögonbrynen lite extra.

Jag hade en tanke att skriva om hur viktigt det är sådana här dagar, att ta ett steg tillbaka och beskåda våra traditioner med ett objektivt öga. För hur lätt är det inte att döma andra kulturella traditioner utan att tänka på hur våra egna kan upplevas? Hur knäppt, om än inte väldigt trevligt, skulle vi inte tycka det var att man ska dansa runt en midsommarstång och spela luftfiol om vi inte var uppväxta med det?

Men så insåg jag att just det skrev jag om för exakt ett år sedan. För 365 dagar sedan skrev jag den krönika som jag skulle vilja skriva i dag. Attans.

För ett år sedan firade vi midsommar på Jamtli tillsammans med goda vänner. Det minns jag. Sedan åt vi middag hemma hos oss. Vädret tillät att vi satt ute på altanen.

För ett år sedan var vi också mitt uppe i planeringen av pappas 70-årskalas. Vi visste redan då att det skulle bli det sista födelsedagskalaset för honom, cancern gick inte att hålla stången längre. Men eftersom alternativet att lägga sig ner och sluta andas inte finns bet vi ihop, höll ihop och firade med släktkalas och öppet hus. Pappa höll ihop, bet ihop. Vi överlevde veckan allihop.

I dag firar vi att dagarna är som ljusast. Vi firar genom att dansa, sjunga, äta sill och nypotatis. Vi fyller dagen med tradition och kultur och gärna bestående minnen. Likt nyårsfirandet planerar vi i förväg. Vem ska vi fira med? Var ska vi vara? Kör vi knytis eller vem fixar vad? Vi kör barnaktiviteterna på dagen, tröttar ut dem rejält och satsar på att de somnar tidigt och fort så vi vuxna kan umgås.

När jag tänker på alla midsomrar man firat är det få jag minns. Jag minns däremot lyckliga somrar. Fragment av soliga dagar, många i Skellefteå där vi tillbringade somrarna hos mormor och morfar och farmor och farfar. Jag minns hur jag och pappa övade fotboll, jag stod i mål i Ope Fortuna och behövde öva på räddningarna. Många timmar la vi ner på det, jag och pappa. När fotbollen började igen på hösten blev jag petad som målis. Det minns jag också.

Jag tänker att det inte är de speciella dagarna, som midsommar, man minns.

Det är de speciella stunderna.