Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Det är modernitetens pris

Jag har hittat två gamla journalfilmer om Indalsälven.

Annons

Den ena handlar om tiden innan vattenkraftverken byggdes. Omtämjda forssträckor visas upp till bombastisk orkestermusik. Folk fiskar lax, åker med ångaren Indal och flottar timmer, till synes bekymmerlöst. Men Hartvig Kusoffsky, som guidar tittaren längs älven, upplever också att det fria och vilda är skrämmande.

– Den verkar mörk och dyster, nästan hotfull, säger han när en panorambild över älven visas upp.

Den andra filmen är en grandios hyllning till dykarna, sprängarna, bergbasen Göransson, byrådirektör Pira och alla andra män, som var med och byggde kraftverket i älvmynningen. Som tuktade vattenflödet i Bergeforsen.

Det är drygt 60 år sedan bygget och dämningen av älven påbörjades. Och inte bara i Bergeforsen, de flesta vattenkraftverken i norrlandsälvarna byggdes under några intensiva år på 1950 och -60-talet.

Nu är det dags att renovera och effektivisera. Något som också sker i stor skala.

I Hissmofors plöjer Jämtkraft ner en miljard i kraftverket. Och i andra änden, i Bergeforsen, lägger Vattenfall drygt 640 miljoner på att säkra dammen.

Hade vattenkraftsverken byggts i dag hade tuffare miljökrav ställts. Det är tveksamt om de hade fått byggas utan att en förbifart för fisk hade ordnats. Nu är det tvärstopp i Bergeforsen. Där kommer inte minsta lilla sik förbi. Detsamma gäller för övriga 13 kraftstationer på vägen upp till Storsjön.

När de stora renoveringarna drog i gång för några år sedan höjdes, några få, röster för att bolagen skulle åtgärda det som inte gjordes på 1950-talet. Av det blev det intet. Det är och förblir tvärstopp.

I Hissmofors argumenterade Jämtkraft för att forsen alltid varit ett naturligt hinder. Forssträckan var för brant och för hög för att någon fisk någonsin skulle ha tagit sig förbi. I Bergeforsen anser Vattenfall att det är för sent. Alla lekplatser för lax och öring är överdämda. Det är inte lönt att göra något åt det.

“Generellt sett är Vattenfall dessutom mycket tveksam till tanken att återskapa vandringsvägar på grund av att dessa inte, enligt vår bedömning, är samhällsekonomiskt motiverade eller motiverade ur ett ekologiskt perspektiv."Som Vattenfallschefen Christer Ljungren sammanfattade det statsägda bolagets hållning i ett brev till Länsstyrelsen för ett par år sedan.

Det är en dyster och lätt uppgiven inställning, kan tyckas. Och inte helt i harmoni med dagens krav på miljöhänsyn. Men helt i linje med journalfilmernas krassa, men ack så positivistiska, 1950-talsanda. Det vilda och orörda kan och ska tämjas. Det är modernitetens pris.

Eller?

Fotnot: I en utredning, som miljöminister Lena Ek beställt, föreslås att alla vattenkraftverk ska miljöprövas hårdare. Men det återstår att se om förslaget baxas hela vägen. Och om det blir Vattenfallsdirektörens definition av samhällsnytta eller ökad miljöhänsyn som kommer att vinna.