Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Det började med ett frö och slutade som köksbordet Dagmar

/

Det var en gång för länge, länge sedan som ett litet frö rotade sig i marken.

Annons

Det kan nog ha varit på 1800-talet. Vilket är långt före både tv och internets intåg i samhället. I dag kan det te sig märkligt att sådana tider någonsin existerat. Men för andra är människogenerationer inte så mycket att bry sig om.

Fröet växte mot ljuset och blev till en liten planta. Som växte och växte och till slut nådde en manshöjd. Men det räckte inte. Vatten drogs in i trädets stam och växandet bara fortsatte. En dag stod där en riktigt stor och ståtlig tall. Rak och mäktig och med en tät och fin krona. De kottar som lossnade fick behaga falla ett tiotal meter ner mot marken.

Den kunde blicka ut mot Kråksjön och begrunda årstidernas skiften. Och tiden gick. Plötsligt en dag tågade mänskligheten in på ett konkret sätt i livet. Det var slutet av 1970-talet och tallen blev en del av en villaträdgård med betoning på skogstomt. Det grävdes och schaktades. Det är så mycket sten i marken att det som grävdes bort för husgrunden kunde bli till en ny udde ut i sjön.

Tallen blickade ner på tumulten och undrade kanske stilla över sakernas tillstånd och över framtiden. Så mycket händer på så kort tid i människornas värld. Men tallen fick vara i fred. Den omgavs av ståtliga tallar, ingen riktigt lika fin. Det fanns granar, aspar och björkar. Och efter en tid ett äppelträd.

Livet gick sin gilla gång. En sensommardag stod det nya husägare på tomten och blickade runt. Tallen hörde pratet om att göra tomten ljusare, att ta tillvara på solen och sjöutsikten. Den förstod inte vad allt handlade om. Här uppe lyste solen obehindrat på kronan. Det fanns inget som hindrade sikten mot sjön.

Men skogsmaskiner rullade in. Det gallrades framför huset. En stor gran som länge varit en följeslagare försvann. Små träd runt omkring togs bort. Men tallen blev kvar.

Skogsmaskinerna kom tillbaka. Denna gång för att göra plats för ett garage. Tallen hörde samtalet mellan människorna i huset. Ska den få stå kvar sade de och tittade med värderande ögon på den. Människan med det långa bruna håret var fast i tonen och i åsikten. Tallen var vacker och måste, bara måste få vara kvar.

Vinden susade genom tallens krona och det såg ut som att den kanske skakade på huvudet. Människor är så hastiga. Garaget kom upp. Ett bygge i trä. Tallen undrade om den möjligtvis känt någon av de träd som nu utgjorde panelen. Men den var trött nu. Vinden kändes inte längre så välkommen och rötterna inte så förankrade i marken som tidigare.

Hur tallen kom att hamna på den där platsen i världen är höjt i dunkel. Men hur den slutade sin tid är mer dramatiskt. I alla fall i människornas värld. Det var annandag jul 2011 som stormen Dagmar blåste in från Norge och rev och slet.

Tallen hade inte längre skydd av andra träd. Den stod där blottad för Dagmars raseri. Hon pustade och frustade. Piskade och plågade. Tallen kände rötterna tappa greppet om den steniga marken. Den mäktiga furan föll. Det kanske var i vredesmod. Eller bara en slump. Men det kom sig att tallen föll lite snett över det där nybyggda garagets tak. Den knäckte betongpannor med sina tjocka grenar. Den bucklade till hängrännor. Men i det stora hela stod taket emot bättre än man kunde anat.

Så låg den där. Tallens längd blev med ens mycket mer påtaglig. Och vad skulle hända med den nu? Huggkubbar? Vedklabbar? Som lite på avstånd hörde den ordet köksbord. Kanske log den lite inombords. Kanske fnös den vresigt. En sak är i alla fall klar. Nu står köksbordet Dagmar där inne i det röda huset. Det är underbart vackert. Och om tallen var nyfiken på människors liv så kommer den nu att få lära sig mycket.

Annons