Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Krönika: Det häftigaste som gjorts här

"Något av det häftigaste som någonsin har gjorts i konstväg i det här länet visas just nu på Ahlbergshallen. Dessutom uppföljaren till en jubileumsutställning och både Ulf Lundell och Amy Winehouse…"

Christer B Jarlås är lyrisk över både en kombinerad konst- och filmvisning på Ahlbergshallen, en unik ny filmbok och flera nya utställningar i stan - mycket att glädjas åt.

Annons

Förlåt, men den här helgen och den här veckan har jag inte haft tid. Jag har varit helt uppslukad av praktverket "Viddernas landskap på vita duken". Boken om alla filmer som spelats in i Jämtland och Härjedalen är så otroligt intressant och spännande att man bara liksom vill stänga in sig där. Recension kommer i ÖP på fredag.

Men i den boken ägnas två sidor åt ett av de märkligaste filmprojekt som världen har skådat. Ett projekt som man nu kan ta del av när Anders Ramsell ställer ut på Ahlbergshallen. Anders är uppvuxen i Östersund, men går just nu från denna hösttermin på Konstfack.

"Blade Runner-The Aquarelle Edition" heter utställningen och så heter även den film som Anders Ramsell framställt. Med sju akvarellmålningar per sekund och totalt 12 597 målningar har detta varit ett projekt i jätteformat. Och när varje akvarellmålning är bara tre centimeter bred och en centimeter hög så är det inte heller några vanliga målningar vi talar om. Filmen var en del av Liljevalchs vårsalong 2013 och den har också tidigare visats på Nordens Akvarellmuseum.

På Ahlbergshallen kan man just nu se den 35 minuter långa färdiga filmen och på väggarna kan man se närmare 40 inramade rutor med originalen till filmen. Ramarna innehåller en, två, tre och ibland hela fyra små rutor. Och varje liten ruta är så snygg, så skönt komponerad och så beundransvärt utförd. På Ahlbergshallen kan man just nu för första, och vad det sägs enda, gången köpa original från filmen. Övriga runt 12 000 målningar har Anders slängt.

Jag minns första gången jag stötte på Anders Ramsells akvareller. I en utställning på Folkets hus konsthylla för nu ganska många år sedan visade han små akvareller med stadsscener som jag till att börja med var helt säker på var färgfotografier, så otroligt minutiöst återgivna att det var svårt att förstå hur någon kunde skapa sådant i akvarell.

Nu har han inte målat av filmen utan skapat egna bilder utifrån vad som sker i Blade Runner. Det är väldigt läckert, mycket speciellt och imponerande på alla sätt.

Denna fullständigt unika utställning och film visas på Ahlbergshallen fram till den 3 november. Fredrik Alverlands uppslukande och väldigt snygga bok om filmerna i Jämtland och Härjedalen, där ett uppslag ägnas åt Anders Ramsell, har för övrigt utgivningsdag den 25 oktober.

2013 kan Svenssons Ramar fira 30 år sedan de drog igång verksamheten, då på Hamngatan. Och när de startade började också ganska snart samarbetet med östersundskonstnären Aino Näslund. I början av 2013 visade Aino hos Svenssons Ramar, nu sedan ganska många år på Storgatan, konst från de första 15 åren av samarbete. I lördags var det så vernissage för de senaste 15 åren från 1998 till i dag.

I den lilla, men charmiga, butikslokalen ställs hela 24 olika verk ut. Här finns målningar, emalj, grafik och några objekt.

Aino Näslunds nyfikenhet och lekfullhet går igen i det mesta som visas. Mycket handlar om förenklingar av vardagen. Ett sätt att lyfta fram ting som vi kanske inte alltid ser det konstnärliga värdet i. Men här finns också det där lite utmanande, retsamma.

En stor metallåda har en rejäl järnkrok i locket och när man öppnar och tittar ner möts man av speglar på alla sidor och ett stort gäng glittrande pastellfärgade apor som krumbuktar sig i glansen. Verket är döpt till Föreningen för inbördes beundran - och i de glittrande små leksaksdjurens pråliga glans bland speglarna kan man läsa in så mycket av den ytlighet som dominerar dagens samhälle.

Yta finns det också i det andra objektet Skrinnaren från 2006. På spegelblanka isen snurrar den ensamme skridskoåkaren runt, runt, runt varv efter varv efter varv.

Det kanske inte är yta, men i dessa 5:2-dietens nästan religiösa tider så känns det väldigt, väldigt befriande med det stora bordet fullt av MumsMums. Ett metallbord alldeles fullt av den där chokladövertäckta skumbollen, skapat redan 1998, känns som ett uppsträckt finger i tiden.

På väggarna faller jag för både stiliserade spårvagnar från Wien och kanalbåtar.

Ja, en jubileumsutställning med Aino Näslund är inte som något annat. Det är mycket roligare.

På Härke konstcentrum var det i lördags väldigt välbesökt vernissage för Anneli Kents utställning som hon döpt till Serendipity.

På väggarna hänger sammanlagt 24 målningar fulla av färg. Många av målningarna är interiörer där färgstarka möbler, rum fulla med udda målningar på väggarna, utsikter och en hel del djur av allehanda arter förekommer.

Där en David Hockney försökte skala av och göra sina interiörer så rena så lägger Anneli Kent till och bygger på så att det ofta blir ett slags collage med målningar i målningar.

I ett par målningar hyllas artister och författare. I ett verk finns både textcitat från Ulf Lundell och en av hans boktitlar har också målats in i verket . Den målningen är döpt till The Letter. I målningen Amy så hänger i det avbildade rummet en målning av Amy Winehouse.

I Anneli Kents bildvärld är det gärna extra av det mesta. Det kan inte var för många djur, för färgstarka tyger eller för många målningar på väggarna. Det ohämmade bildflödet utan gränser är uppfriskande på flera sätt. För väldigt ofta uppstår en väldigt balanserad och fräck komposition och balans trots överlasten.

Att alla titlar är på engelska och att rummen ofta känns mer brittiska än det normalsvenska minimalistiskt vita kan bland annat förklaras av att Anneli levt ett par decennier i England.

Jag mötte Annelis målningar första gången för runt tio år sedan på Kulturmagasinet, sedan på Konstkällan, på Galleri Tängtorpet och senast för två år sedan på Härke. Det känns som hennes måleri bara blir intressantare och intressantare.

Utställningen finns kvar till den 3 november.

Förra veckans krönika om Vinterstaden väckte stort intresse. De invändningar som politikerna har gjort om att det saknas pengar är de vanliga. Men förutom ljusspelen och annat snyggt bestod Vinterfestivalen av att stadens föreningar satsade gemensamt och lade flera konserter under samma vecka. De konserterna kostade inte Östersunds kommun någonting extra. Så med lite smartness, lite samordning och lite framförhållning går det att göra en Vinterfestival för en väldigt, väldigt liten penning. Men då krävs det att man vill och tänker till och inte bara säger nej, nej, nej…