Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Döden får oss att uppskatta livet

Jag kryper på knä längs med vår häck och river ursinnigt bort maskrosor och revsmörblommor.
Jag sitter på huk vid rabatterna och sliter och drar i kvickrötter som infiltrerar mina perenner inifrån.

Annons

Jag vet att kampen egentligen är lönlös, för om jag struntar i mina nästan dagliga inspektionsrundor så är ogräset där och tar över. Och den förvildade aklejan som envisas med att växa tätt, tätt intill husgrunden är envisare än en gris, trots att jag hela tiden gör min bästa för att förinta den.

Men jag planerar studentfirandet hemma, och eftersom jag ibland i stressade lägen blir en sjuklig perfektionist som helst hade sett att vi hunnit måla om huset och bytt ut hela gräsmattan, vill jag att trädgården åtminstone på håll ska se acceptabel ut.

Jag sticker planteringsspaden djupt i jorden för att kunna komma åt avgrundsdjupa rötter, allt medan pollen från björkar och andra växter gör sitt bästa för att brotta ned mig.

Varför är det just maskrosor som är så starka och förökar sig så oerhört lätt? Varför är det inte rosor eller pioner? Fast om rollerna vore ombytta skulle vi väl tycka att rosor såg för gräsliga ut och att den känsliga maskrosen var något man bara kunde drömma om.

Hela tiden medan jag gör detta snurrar Lalehs vackra "En stund på jorden" på ständig repeat i min hjärna: "jag var nära, jag var nära, jag var där en stund på jorden, en stund på jorden".

Den tecknar en så fin, nästan naivistisk bild av livets uppkomst och erövring av vår planet.

Men medan jag kryper på knä i den saftiga grönskan, i den utslagna och knoppande natur som den här tiden på året jublande spränger sig fram i ett lyckligt crescendo av växtkraft, är det inte livet som mest upptar mina tankar utan döden.

Lalehs "En stund på jorden" framfördes när en mycket nära vän till mig begravdes i Lund förra veckan. Då blommade kastanjerna som allra vackrast, och koltrastarna bildade med sin ljuvliga sång en sorts ständigt pågående soundtrack i bakgrunden. Hur kunde egentligen döden finnas mitt bland allt detta?

"jag fick hålla dig i handen

när du fick lämna dina drömmar

och försonas sen med tiden

jag fick se dig tacka livet

trots allt

nu kan vi säga

att vi har varit på jorden"

I 48 år fick vi vara vänner. Ska jag få uppleva en lika lång vänskap med en ny vän vill det till att jag får vara lika stark och livskraftig som maskrosen, för då måste jag sega på tills jag är 99 år.

På Valborgsmässoaftonen flög jag ned till Skåne för att ta farväl. Då blommade fortfarande magnolian i Lund, och utanför fönstret på det hospice där min cancersjuka väninna låg, hade grönskan hunnit en bra längre än i Östersund. Koltrastens sång silade in genom ventilerna.

Skillnaden mellan det som pågick inne på hospicet och det som skedde i naturen var vid som oceanen.

Vi hann säga det som skulle sägas, vi grät tillsammans och jag åkte hem till Östersund där björkarnas musöron började skönjas. Tre dagar senare dog min vän.

Och när jag ligger där vid rabatten och tänker att jag fortfarande är kvar på jorden medan hon inte är det, väter mina tårar irisens blad.

Jag har aldrig trott att vi varit odödliga, men att förlora en person som blivit en del av mig själv gör ont och känns så fel. Det var en del av mig som dog också.

Det gör ont att sticka sig på rosor trots att de är så vackra, och det gör ont att möta döden. Men utan döden skulle vi inte kunna uppskatta livet, och utan höstens vissnade och bruna blad skulle vi inte kunna glädjas så åt våren, när livet börjar om.

Jag sörjer min väninna, men sjukdomen och döden får inte bli det som jag minns mest. Det är inte döden som ska slå rot när jag nu bevarar henne i mitt hjärta, utan livet, allt det roliga vi gjorde tillsammans.

Jag la mig på marken

och tackade himlen

att vi fick stiga på land

att vi fick känna på sanden

nu kan vi säga

att vi har varit på jorden

ja, jag var där

hur underbart var det

hur underbart var inte det

jag var nära, jag var nära,

jag var nära, jag var där

en stund på jorden,

en stund på jorden

jag var nära, jag var nära,

jag var nära, jag var där

en stund på jorden, en stund på jorden

(Laleh 2013)

Kicki Gustafsson

Annons