Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Fars, drama, rysare – sprinten hade allt

Jag vet inte vad jag ska tycka. Egentligen.

Det visste inte bronsmedaljören Emil Jönsson heller på presskonferensen efter tidernas märkligaste sprintfinal.

Annons

Ja, ett av de konstigaste mästerskapsloppen på skidor över huvud taget, där halva herrarnas finalfält föll – och där Jönsson, som redan var uträknad med ryggproblem, fick en andra chans i loppet.

Han tog chansen, trotsade smärtorna, klättrade uppför den sista backen och höll undan för de som försökte hinna i kapp bakifrån.

Alla, utom möjligen Petter Northug, unnar Emil Jönssons en OS-medalj. Det är bara det, att sättet det skedde på borde ha varit annorlunda.

Det tycker Emil. Och det tycker de flesta av oss andra ...

Egentligen är ju också detta sjukt. Att trean Emil Jönsson får större rubriker och mer utrymme än silvermedaljören Teodor Peterson.

Men med tanke på Jönssons historia går det liksom inte att komma förbi, att mannen som vid 28 års ålder har vunnit fler sprintlopp i världscupen (inklusive touretapper) än någon annan. 16 är antalet och det har inte spelat någon roll om det handlat om skidåkning i klassisk stil eller skejt. Emil har vunnit åtta i vardera varianten.

I de stora mästerskapen har det dock knutit sig allt som oftast. En ynka bronspeng, i Holmenkollens VM 2011, var hela medaljskörden – fram till den här märkliga februaritisdagen.

Nu är medaljskörden fördubblad och den glade och sprallige gästriken är inskriven i de olympiska historieböckerna.

Precis som australiensaren Steven Bradbury, som skridskons short track i Salt Lake City 2002 sedan alla andra kört omkull.

Jag tänkte direkt på den parallellen i min första analys efter målgång. Och även där var vi lika, Emil och jag, för han drog också till med Bradburystoryn när han skulle försöka förklara på den där presskonferensen.

Men det var alltså inte bara finalen som skördade offer och man kan väl konstatera att det berömda vädret nu är här.

Vädret som det talats om på förhand. Det som drabbade skidåkarna under fjolårets för-OS. Och det som drabbat andra vinteridrotter på snö som gästat och testa bergen ovanför Sotji.

Dimma, regnstänk, plusgrader – och då hjälper det inte att molnen sprack upp vid lunchtid och att det lagom till avgörande på eftermiddagen lyste en skön sol över hela landskapet.

Snön var mjuk, sörjig och jag trodde faktiskt att någon enda människa skulle klaga eller rasa över de besvärliga förhållanden.

I stället fick vi möta en stolt Teodor Peterson och en skrattande Emil Jönsson. Och på en punkt var faktiskt allt normalt. Eller som det borde vara.

Det var tre sex sprintspecialister som tog pallplatserna den här dagen. Trots att banan skulle gynna mer allroundbetonade åkare.

Så vad ska man tycka. Egentligen.

Annons