Annons
Vidare till op.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Krönika Håkan Toresson: Det fanns en förväntan där – i tystnaden mellan orden. Och det var någonting med våren

Minns du älskling? Det var ju i april månads sista skälvande dag och nog längtade vi men vi bävade också, inte sant? I alla fall jag. Och i Nordstan hade jag fyndat mitt livs tredje kostym. En vit med dubbelknäppt kavaj med präktiga slag och en byxa med pressveck och uppvikta benslut. Den där våren i alla fall, jag kom med tåget en tidig morgon och du hälsade mig välkommen till Sibirien. Jag kom att tänka på det här i dag när samma kalla vind svepte fram mellan huskropparna. Och det var ju så länge sedan och allt är så annorlunda nu. Då var det liksom bara jag och mina drömmar. Jag och mina drömmar och en vit kostym. Och så du. En person som korsade min livsväg på ett underligt sätt. Minns du hur vi trevade oss fram genom ett Uppsala som ännu inte hade vaknat? Jag kan inte minnas vad vi pratade om men det fanns en förväntan om någonting där, i tystnaden mellan orden. Och det var någonting med våren i Uppsala. Våren i Uppsala, en ung kvinna och en ung man som låtsades att han hade växt i den där kostymen men som inom sig bara var en pojke på jakt efter ett sammanhang.

Har jag berättat om gabardinkläderna som mor sydde och som jag bar på min första skoldag? Grön var den med dubbelknäppt väst. Jag vill minnas att en liten jacka hörde till. En dagdrömmande 7-åring på besök i verkligheten med en skolväska i handen. Lingult hår. Oro och förväntan, och jag vet ju att det är samma pojke som 14 år senare skulle flanera i studentstaden med den unga kvinnan. Samma pojke men med en vit kostym och vi kysstes ungefär där Carolinabacken planar ut. Eller har jag drömt? Du tycker nog att jag dramatiserar, men där någonstans tog livet en ny vändning. Det var jag och mina drömmar och så var det du med dina. Man vet ju ingenting. Nu tänker jag att mina dagdrömmar var förklädda böner. Just den där dagen drömde jag inte, det var på riktigt och jag behövde inget mer.

Vi visste det inte då, men vi skulle komma att lägga våra dagar på hög. Tillsammans. Det är omöjligt att se dem alla, men några dagar glittrar mer än andra. Tänk om någon hade öppnat dörren på glänt och visat hur livet skulle komma att bli, precis då när vi kysstes. Vad skulle du ha gjort?

Och i morgon är det april månads sista skälvande dag. Den lilla pojken i den för stora kostymen har blivit vuxen, faktiskt. Han dagdrömmer inte längre, men han längtar efter våren som dröjer. Vi fortsätter att lägga våra dagar på hög. Vi kan, med Kierkegaard, bara förstå livet baklänges men måste leva det framlänges. Vi vet vad vi har, men inget om morgondagen. Tystnaden mellan orden under vår vandring från Centralstationen till Kantorsgatan bar på en hemlighet. Jag tror att jag ser den nu.

Den här berättelsen är min. Jag vet att den är färglagd. Det står ingenting om kampen och ingenting om tårarna och ingenting om tystnaden som bara var tystnad. De där dagarna i högen som inte glittrar. Men alla dagar har fört oss hit och allting, precis allting är nåd.