Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Hen och viljan att medvetet missförstå

Att diskutera svenska språkets användning och utveckling är roligt men också frustrerande, eftersom ett så vanligt retoriskt grepp är att medvetet missförstå den man debatterar med.

Annons

Jag tänker förstås på det tre bokstäver långa ordet hen och dess olika betydelser.

I artikelkommentarerna på nätet till min förra krönika, som handlade om att vi så glatt adopterar engelska ord och uttryck utan att ens försöka översätta dem till svenska, gled diskussionen över till hen, eftersom jag fick en rak fråga på min inställning till ett könsneutralt personligt pronomen.

Och efter att i veckan ha diskuterat hen både i anslutning till min krönika, öga mot öga samt på Facebook, inser jag att det som var tänkt att vara huvudämnet redan förra veckan, att vi nutidsmänniskor måste ha hörlurar på så fort vi rör oss utanför hemmet, får skjutas på framtiden ännu en gång.

Jag är språkansvarig på ÖP:s redaktion, vilket inte är så högtidligt som det låter. För det mesta handlar det om att jag skickar ut massmejl där det står att Ica och Ikea inte stavas med genomgående versaler, att Stefan Löfven stavar utan akut accent på e i efternamnet och att "smarta mobiler" är att föredra framför "smartphones".

I fallet hen gav jag så sent som 18 mars klartecken för att det nu är okej att använda ordet i nyhetsartiklar om man som skribent tycker att det löser ett problem. Tidigare har det bara varit tillåtet i krönikor, recensioner och liknande åsiktsmaterial.

Så här skrev jag i mejlet till redaktionen:

"Ordet hen ersätter inte hon och han! Det ska ersätta uttrycket 'hon eller han' när man inte vet könet eller när det är olämpligt att tala om könet. Exempel: 'Den lärare som åtalats för att ha misshandlat en elev förnekar brott. Läraren hävdar att hen bara knuffade till eleven av misstag.'  

'Den som utbildar sig till läkare kan räkna med att tjäna bra, men bara om hen verkligen slutför studierna och får ett jobb'.

Diskussionen om ett könsneutralt personligt pronomen är inte så ny som många tycks tro. Förslaget väcktes redan 1966 med hänvisning till finskans könsneutrala pronomen hän.

För ganska precis ett år sedan stack jag upp pekfingret i luften för att försöka avgöra åt vilket håll vindarna blåste, och kom då fram till att tiden inte var mogen för att tillåta hen i nyhetstexter.

Då skrev jag så här i massutskicket till redaktionen:

"Ordet hen är laddat. När vi, som arbetar med ordens valör och betydelse varje dag, reagerar så sekundsnabbt och, vågar jag säga det, primitivt (vi säger på en gång vad vi tycker och funderar inte på varför), riskerar vi att läsarna reagerar som en spansk tjur inför ett rött skynke. Ordet hen uppfattas som en bärare av betydelser som vi inte avsett, och då spelar det ju liksom ingen roll hur goda våra avsikter var."

Detta måste man förstås vara medveten om även nu, men jag tycker ändå att ordet hen i dag känns klart mer accepterat än det var i fjol. Och även om man retar motståndarna genom att använda det, ska man komma ihåg att man även retar förespråkarna genom att förbjuda det.

Vad är då en dagstidnings ansvar för språkets utveckling? Att stå på den konservativa sidan och spjärna emot eller frejdigt gå före den stora massan? Förmodligen att ligga någonstans däremellan, och det tycker jag att ÖP gör.

Svenska språket sägs vara ovanligt rikt på homonymer, alltså ord som har flera olika betydelser. Att säga att hen inte kan användas för att det ordet redan finns och då betyder bryne, är alltså inte ett giltigt argument. Och hur ofta använder man hen i den betydelsen, förutom när man löser korsord eller spelar Alfapet?

Man kan också få höra att hen skulle kunna förväxlas med det engelska ordet för höna, vilket är så dumt att man knappt tror det är sant. Måste vi då använda ett annat ord än barn för våra ungar, eftersom barn på engelska betyder lada, ladugård?

Det som särskilt tycks reta en viss typ av motståndare, är när hen används i genuspolitiskt syfte. Jag citerar Nationalencyklopedin:

"Hen kan också användas konsekvent som ersättning för hon och han, oftast för att förfäkta åsikten att könsbenämning är ovidkommande, eller av personer som inte vill definiera sig enligt konventionella könsnormer."

Jag tror det är få om ens några journalister som i raka nyhetsartiklar har den ambitionen när man väljer pronomenet hen, men motståndarna läser gärna in den i alla fall – man väljer att missförstå.

Till sist: Det är fullständigt frivilligt att använda hen på ÖP och inget tvång. Precis som det är frivilligt för alla andra i hela Sverige, oavsett vem hen är.