Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

KRÖNIKA: Hon tigger och jag tiger mest

Vi möts ofta numera, hon och jag. På samma ställe, utanför Ica Matmästaren, på Samuel Permans gata i stan.

Annons

Våren blev sommar och hon var alltid där, är alltid där. Först såg jag henne inte. Ville inte se henne. Sedan vågade jag möta hennes blick. Sedan vågade jag säga hej. Sedan vågade jag le lite. Sedan vet jag inte mer vad jag vågar. Om jag vågar.

Hon sitter där hon sitter och jag står där jag står, en liten stund och går sedan. In i bilen, med matvarorna, hem till Ås, till familjen, till tv-soffan och sköna sängen. Vad går hon hem till? Har hon ens ett hem?

Hon tigger och jag tiger mest. Jag står där och hummar och fumlar med portmonnän och jag ger henne några kronor, men funderar ständigt på hur jag ska göra, för något vill jag ju göra, för att hjälpa. Utan att jag för den skull ska känna mig god. För den känslan är lite farlig att leva med i längden, tror jag, för den gör något med en.

Man kan som god lätt känna sig självgod efter ett tag och självgodheten ger som ett övertag över allt som har med riktig medmänsklighet att göra, tror jag. Självgodheten göder sig själv och lägger en stor våt svart sopsäck över det som kunde ha blivit riktigt bra och äkta. Ett möte till exempel.

Så vad gör man när man ändå vill göra mer än att skänka en slant? Eller ska man kanske inte göra något? Kanske tränger man sig på då? Går man över en gräns som finns där, som alla vet finns där, fast den inte syns? Gränsen mellan välfärd och fattigdom.

Men kanske ligger också stoltheten i vägen. Hennes stolthet över att ändå på något sätt klara sig, och att tiggeri är ett sätt att just klara vardagen. Bättre än andra sätt, kanske hon tänker, som att tvingas prostituera sig. Och så jag då, med min självklara rätt att finnas och synas och min stolthet som hindrar mig att kliva ur min egen trygghetszon.

Kanske ska man göra som i Norge där man nu planerar att låta kommunerna förbjuda tiggeriet. Vips! Så försvann det.

Nej, tror inte det. Vissa saker ska man inte förbjuda, kan man inte förbjuda, för det finns ju där ändå och väntar på en motreaktion, helst av positivt slag. Och då tänker jag inte på London och de stålpiggar som satts i marken utanför bostadshus för att skrämma bort tiggare som kan göra så att huset och området inte är lika mycket värt. Dålig utsikt, typ.

Jag vet inte vad jag ska göra. Kanske kan kyrkan göra något? Kanske kan politikerna göra något? För jag, jag räcker inte till.

Vi möts ofta numera, hon och jag. På samma ställe, utanför Ica Matmästaren, på Samuel Permans gata i stan.

Vi möts.

Men vi möts ändå inte.