Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Krönika: Hur etsas du och jag fast i våra barn och barnbarn?

Elden sprakar i öppenspisen. Han ligger i allmogevaggan i gammelstugan. Han är nog för stor för den. Är det ens en vagga?

Annons

Kanske är det jultid. Eller höst. Mamma och mormor finns i storstugan, kanske morfar. Oron är där. Den kletar sig fast i huden som honung och gör hjärtat tungt. Smala strama läppar, nedböjda huvuden och inga ord. Mamma sitter vid fotändan men är ändå inte där. Hon gungar honom rastlöst. Knirr och knarr i evighet. Men så kommer äntligen pappa, omplåstrad och leende. Krampen löser upp sig och klingar i dur. Allting blir ljust. Vaggan vaggar. Är det ens en vagga? Allt är frid.

Mamma och son. Det har gått några år. Kanske två. De är ensamma hemma fast det är söndag. Telefonen ringer. Mamma svarar, tystnar, gråter. Det är mörkt i hallen. En matta och en stol. En telefonhylla i teak på väggen. Telefonkatalogen med världens alla namn och nummer. Hon snyftar med huvudet i händerna. Kanske tar pojken med någonting till henne, en teckning, och hon tar upp honom i knät. En sexårings försök att trösta på det enda sätt han kan. Det går bra för hon håller honom hårt. Hon berättar nog inget om vad som hänt. Men farfar som pojken inte kan minnas har nyss fyllt 59 år och nu är han död.

Sedan flyttar familjen. Bilen lämnar gatan som är pojkens hela värld. Flickan som är hans bästa kompis står på trottoaren. De vinkar till varandra utan att riktigt förstå. Det blir sommar och OS i Mexico och Bob Beamon hoppar 8,90.

Altartavlan är vit den här morgonen. Om jag anstränger mig kan jag se Frösö strand som en svag skiftning. De kala björkarna vajar. Vind och snö. Jag börjar dagen med att lägga händerna på tangentbordet utan tanke. Fyra minnen från den svartvita tiden tar form. De är viktiga förstås. Men varför? En bilolycka som slutar väl. Oro som blir lättnad.

Ett dödsbud. Jag googlar på farfar och hittar graven. Han som hette Axel hette också Emanuel. Gud med oss. Tänka sig.

Flytten från det lilla till det stora. Och så Mexico med sitt skimmer av gränslöshet. Jag borde åka dit förstås.

Vad har etsat sig fast i dig? Och hur etsas du och jag fast i våra barn och barnbarn? Jag vet inte, men jag tror att vi ska krama dem hårt och ganska länge. Och jag tror att vi ska säga det vi tänker. Och så ska vi älska dem utan förbehåll.