Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Krönika: I morgon börjar mediabruset handla om riktiga nyheter igen

Tack ske lov och pris att det äntligen är över. I dag ska vi gå och rösta och från och med måndag kan förhoppningsvis den samlade nyhetsrapporteringen komma upp på rälsen igen.

Annons

Tro inte att jag är ointresserad av politik. Tvärt om. Det fanns en tid när jag, över ett par vältempererade Villa Franca, kunde diskutera politik tills solen började stiga över taken.

Utfrågningarna i tv brukade vara det som fick vacklande väljare att bestämma sig. År 2014 känns det som att man i flera veckor blivit bombarderad med ett slags politisk muzak. Alltså skvalande hissmusik som inte har någon början eller slut.

Som det har idisslats repliker som torde ha varit inrepeterade allt sedan Almedalsveckan. Anna Hedenmo och Mats Knutson har stångat sina pannor blodiga mot en betongvägg av mediaträning.

Det känns som att vi har fått politiker som har blivit rädda för att diskutera politik. Målet med debatter och utfrågningar har i stället handlat om att inte göra bort sig eller lämna en lucka så att en motståndare får in en pärla. 

De politiska debatterna har därför blivit lika obegripliga som grekisk-romersk brottning. Efteråt har man ingen aning om vem som vann och varför. USA påverkar oss och vårt tv-tittande, mer än vi kanske förstår. Givetvis tittar våra partier på hur slipstenen dras i det stora landet i väster – och då ryker den sista strimman hopp om att få sig till livs en matnyttig sakdebatt.

I USA handlar nämligen valen om ett fältslag mellan företrädesvis två marknadsföringsmaskinerier. Belopp som hade kunnat få hyfs på deras märkliga sjukvårdssystem sprätts i stället iväg på tv-reklam.

Och att kasta skit på sina motståndare är en så etablerad konstart att det fått en egen fackterm – negative campaigning.

Richard Nixon kampanj lyckades till exempel en gång sprida ut ryktet om att hans motståndares hustru satt och berättade fräckisar i kampanjbussen. Det blev förödande. I mer modern tid har vi sett fullständigt häpnadsväckande tv-reklam, som vi trots allt får konstatera inte skulle funka i Sverige. Än så länge.

Men tv-reklam blir ett allt mera påtagligt inslag också här.

Mest bisarr är inte helt oväntat den film som Sverigedemokraterna rullat senaste veckan. Två unga människor med uppenbar invandrarbakgrund drar en lans för SD:s sätt att se på Sverige.

Jag kan inte låta bli att undra om det rör sig om två skådespelare eller är det två hängivna partianhängare? Och i så fall – hur tänker de? Vet de om att de kan bli jagade med metallrör om de råkar stöta ihop med en partikamrat på Kungsgatan någon natt?

Sossarna har lång tradition i filmsvängen, allt sedan Staffan Hildebrands ärkepekoral på 80-talet. Men vad är det för fesljummen snömos de kört med i år? En stökig skolklass och en bortglömd tant på ett underbemannat äldreboende.

Den hade ju nästan alla partier kunnat samlas kring. Jag misstänker att de partistrateger som gjort senaste veckornas tv-framträdanden till meningslösa åsiktspareranden, varit och kladdat i filmen.

Finns det då ingen som lyckats med sin reklamfilm? Jo, faktiskt.

Jag tycker att Jan Björklund funkar riktigt bra som textilarbetarunge.

Men bäst av allt – på måndag börjar mediabruset handla om riktiga nyheter igen.