Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Krönika: I rampljuset med roterande höfter och kosacksteg

Undertecknad kan väl inte någon mening betraktas som särskilt danskunnig, men en händelse jag erinrar mig från det tidiga 80-talet hade kunnat staka ut en helt annan kurs för mitt liv.

Annons

Jag gick i åk 5 och på Folkets Hus anordnades en begivenhet som enkelt och koncist kallades för Friday Night. Målgruppen denna gång var Östersunds mellanstadieelever och det vankades disco- och fnissorgier under glitterkula. Förberedelsen var så minutiös den kunde vara för en gosse i den åldern. En smal, röd skinnslips hade inhandlats för ändamålet och en nystruken vitskjorta utgjorde en oklanderlig fond för denna. Loafers med tofsar på fötterna kompletterade bilden av världsvan danscharmör. Vattenkammad frisyr med snedbena var pricken över i och det var en förväntansfylld Frösöpöjk som skjutsades till Folkets Hus.

Ganska snart var det dags för den stora begivenheten, nämligen discodanstävlingen. Jag och en kompis deltog under förevändning att vi skulle åka ut rätt fort om vi larvade oss. En live -DJ hade hyrts in kvällen till ära och denne pratade högt på Clabbevis i en mikrofon mitt i låtarna. Dansgolvet formligen kryllade av ungdomar och jag minns att jag roterade höfterna som en besatt medan armarna vevades runt som en väderkvarn. För att variera detta for mina smala pinnben ibland ut i spastiska kosacksteg, som en dopad trana på Hornborgasjön. Emellertid decimerades leden rätt snabbt då några äldre dansjurymedlemmar gick runt och knackade folk på ryggen. Fick man en knack på ryggen åkte man ut och fick helt enkelt lämna dansgolvet. Jag misstänker att detta förfarande skulle betraktas som politiskt inkorrekt idag.

När min kompis plötsligt åkte ut insåg jag att det inte var så många deltagare kvar i tävlingen. Det var jag, ett par killar till och några tjejer. Konkurrensen på killfronten var i ärlighetens namn inte överväldigande. De flesta unga gossar dansade på samma stela sätt. Man stegade helt sonika först till vänster, sedan till höger, med ett ben i taget. I bästa fall i takt med musiken. Överkroppen hölls spänd som en fågelskrämmas, men med armarna hängande löst längs sidorna. Blicken skrämd och riktad mot golvet. En samling minizombies, vars synkrona rörelser antydde att de var regisserade av en koreograf med rigor mortis som ideal. Men nu var det allvar. Det hundratal tävlande som hade åkt ut stod nämligen och kommenterade oss kvarvarande deltagare med viskningar och flin.

Insikten av att de faktiskt verkade gilla min dans drabbade mig med nervpirrande tydlighet. Skammens rodnad lägrade de marmorvita gosskinderna. Den tidiga pubertetens svettchocker hade ännu inte ansatt min lekamen, men skinnslipsen kändes plötsligt väldigt tight. Min ovana vid detta plagg gjorde att mina försök att lätta på strypsnaran endast tightade till knuten. Med lätt syrebrist försökte jag se så oberörd ut som möjligt och de spektakulära tokdansstegen ersattes av mer kontrollerade moves.

Det bör nämnas att detta var innan den rådande dansboomens tevesända tävlingar hade gjort manligt showdansade och avancerat bensprattel till vardagsmat i folks vardagsrum. Killar och frigjord solodans var ingen självklar kombination. Tillslut infann sig ögonblicket när jag mirakulöst nog fann mig stå ensam kvar på dansgolvet, som segrare i detta spektakel. Nervositeten ersattes av en känsla av triumf när jag fick äntra DJ-podiet för en intervju med DJ-mannen. Jag minns inte vad som sades i själva intervjun. Däremot var förväntningarna skyhöga när han kungliggjorde första pris i denna tävling. Äntligen skulle man premieras för denna ofrivilliga exponering i strålkastarljuset: Grattis till förstaplatsen Michael! Du får en... Trocadero! Priset var alltså en 33 cl läskedrycksflaska, tillika byxljummen, då den hämtades i en drickaback som stod vid discoanläggningens varma slutsteg. Jojo, man visste att slå på stort på den tiden.

Krönikan kommer från 100% Östersund.