Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Krönika: Jag är inte en av dem som får sommarprata

Jag är inte en av dem som fick komma ut som sommarpratare med blomsterkrans i håret i veckan, men tänkte ändå delge ett sommarminne.

Annons

Det börjar på Häxmuseet i Sandslån, Torsåkers socken, Ångermanland, en regnig julilördag 2013 och är en häxvandring arrangerad av amatörteaterföreningen. Efter tre timmars kryssande mellan ett museum, en fängelsehåla och en kyrka tillsammans med en långrandig guide som oavbrutet refererande till Jan Guillou, stod vi på Häxberget. Jag, min kompis Martin från Kluk, Sverker Olofsson från Plus och en hel del annat folk var samlade på platsen där 71 personer ska ha avrättats 1 juni 1675. Då nämnde guiden, av en händelse, att författaren Therése Söderlind nyligen besökt socknen för att prata om sin nya bok Vägen mot Bålberget, en bok om häxprocesserna i Torsåker och om hur de påverkar människor än i dag.

Så mycket folk hade sällan skådats på bygdegården och diskussionerna hade gått heta, sa guiden och berättade att en kvinnosakskvinna tagit till orda och sagt att häxprocesserna fortfarande berör kvinnor i trakten i allra högsta grad. Det hade jag gärna hört mer om i guidningen. Men vem som får berätta och inte berätta, vem vi lyssnar på och struntar i, är en hel vetenskap och något vi alltid och i varje sammanhang behöver tänka på – vare sig vi är producenter på Sveriges radio eller ordförande i amatörteaterföreningen.

Perspektiv spelar roll och Therése Söderlind visar det genom att envisas med att använda det gamla namnet Bålberget trots att det står Häxberget på skylten. Det fanns ju aldrig några häxor. Jag missade författarsamtalet i Torsåker med en vecka, men 14 juli tänker jag lyssna på Söderlinds sommarprogram i P1. I samband med att hon och de andra pratarna presenterades i onsdags kom hård och rättmätig kritik mot att bara en person har sin hemvist norr om Dalälven och att det är fler från Södermalm än från söder om Södertälje. Sveriges radio har trasslat in sig och det är hög tid att trassla sig loss. Men att bara plotta ut röda prickar på en karta och håna kultureliten är å andra sidan en grund kritik, särskilt när delar av kultureliten delar ens intressen.

Söderlind har skrivit dubbelt så många böcker om Norrland som Norrlands enda sommarpratare Po Tidholm, men har sin röda prick i Uppsala. Den pricken säger dock inget om hur många hon lockar till hembygdsgårdarna i Ångermanland, eller vilka nya berättare som hämtar mod i det besöket. Kanske berättar de om Bålberget i sommar. Med eller utan krans på huvudet.