Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Krönika: Jag har faktiskt bott i en altartavla

Altartavlan som jag brukar skriva om i den här spalten är en levande altartavla. Den skiftar uttryck med väder och vind, dygnstidpunkt och årstid.

Annons

Det går inte att se sig mätt på den. Det beror säkert på de oräkneliga skiftningarna. Men det är något annat också. Oklart vad. Något som inte ögat ser, men som själen erfar.

Jag har börjat promenera i altartavlan. Lilla Gucci är inte förtjust. Jag går väl för fort och för långt, det är väl för kuperat och Gucci är väl för gammal. Hon knorrar men går med ändå, lite tjurigt någon meter bakom.

Som liten bodde jag en tid vid den gamla Frösöbron, med ungefär samma altartavla som nu. Mitt emot mig, i altartavlan, bodde min då blivande, och nu varande, fru. Vi såg på varandra utan att se och utan att veta. Spännande att tänka på, tycker vi. Vi passerar det huset, Gucci och jag. Konditoriet på bottenplanet är kvar, liksom lägenheten ovanför. En kort bit därifrån sålde jag pianon och orglar i parti och minut under sena tonåren. Det huset är rivet och ersatt med ett nytt. Affären där jag jobbade extra bytte lokal. Jag passerar också det huset, omvägsvis via den härligt branta Vandrarvägen. Affärslokalen i korsningen har blivit lägenhet och galleri, men min vän som bor där är bortrest. Ingen espresso i dag således, och inget vatten till Gucci.

Vi strävar vidare upp till krönet och följer Byvägen hemåt och det slår mig att jag faktiskt bott här. I altartavlan. Att jag till och med skrivit en sång om den. En glömd sång, men ändå. Man får erkänna att också de som bor här har en altartavla att njuta av. En glittrande skyline där en av fasetterna är mitt eget vardagsrumsfönster. Obetydligt och svårt att få syn på för den som inte letar.

Under promenaden möter jag människor som bor i altartavlan, och några som liksom jag är här på besök. Och jag inser att bakom varje fönster i husen finns människor som är som jag, och som lever sina liv. Som jag. Som oroar sig och gläds som jag. Som bär på sin längtan liksom jag bär på min. Och jag undrar om de vet om att de bor i en altartavla. Kanske inte. Perspektiven krymper med avståndet. Men det är nog det som gör att altartavlan inte mister sin lyskraft. Det pulserande livet.

Hela världen är en altartavla. Du bor i den, du är en av de glittrande fasetterna. Obetydlig och svår att få syn på för den som inte letar. Samtidigt omistlig. Jag önskar dig en välsignad sommar och hoppas att vi ses igen.