Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Jag har fått ett virus. Det kallas för OS.

Jag har blivit sjuk, har fått ett virus. Jag känner hur det blir värre för varje dag.

Annons

Enorma mängder nervositet drabbar min kropp, jag har blivit blödig och fått ett helt nytt intresse för varenda jäkla vintersport. Det sägs att viruset kallas för OS och kan sitta i upptill två veckor.

Som till exempel längdskidåkning, jag avskyr egentligen den sporten. Det spelar ingen roll hur energisnålt man än försöker åka, max pulsen är alltid där efter några ynka minuter. Är det inte bakhalt har man inget glid. Sen är det där med hela längdåkningsimagen. Det där hurtiga hejet på inandning när man möter någon i en uppförsbacke, som att man varken har mjölksyra upp till öronen eller ett hjärta som håller på att explodera. Det finns egentligen inte en sport jag skulle bry mig mindre om.

Men under dessa veckor händer det något, jag omvänds. Så där stod jag med näven i skyn. Där satt den, viii gjorde det!!, med betoning på vi. Med ett lyckligt pirr i magen och en tår i ögat när Kalla tog silvret. Jag var allt annat än den längdkritiska människa som jag i vanliga fall är. Hon och jag hade kämpat oss igenom loppet, tillsammans. Kalla kanske gjorde det mesta men stod för nervösa hejarop och analysering av staktekniker. Enligt mig själv helt klart en bidragande faktor.

Jag verkar inte vara ensam om dessa lag-insatser. Ungefär samma tidpunkt fast en dag senare ryckte en ambulans ut till en äldre dam i centrala Stockholm. Grannarna hade hört skrik från hennes lägenhet och larmade till 112 när hon inte öppnat dörren. De befarade att hon var i fara. Men när ambulansen väl var på plats hade Hellner vunnit OS-silver och dödsskriken hade inte varit något annat än hejarop.

Det händer något med vår befolkning under de två veckorna som OS avgörs. Det är helt plötsligt okej att spendera en eftermiddag åt att titta på en sport man knappt vet hur den avgörs. Även mer acceptabelt att komma försent till ett möte eller att uttala sig om hockeylag och starttekniker. Varenda hem i detta avlånga land har säkert fått minst en eller två nya expertkommentatorer. Detta är ett märkligt fenomen och jag undrar verkligen hur det kommer sig. Vad ligger bakom den enorma OS-hysterin?

Kanske det inte ens har så mycket med sporten att göra. Antagligen spelar det ingen roll om det konståkning eller alpint. För att ta en olympisk medalj är det största en idrottare kan göra. Och att få vara med när den drömmen går i uppfyllelse är svindlande, oavsett sport. Förmodligen är det därför jag spenderar två veckor framför tv. I jakt på dom där guldkornen. Kanske därför jag fäller glädjetårar för ett ryskt konståkningsguld och håller tummarna för backhoppare. För lyckan och euforin smittar av sig.

Detta virus är förödande. Både ens skola och sociala liv drabbas hårt. Men jag har hittat en possitiv bieffekt. För varje dag som går kan jag i mitt OS-febriga tillstånd känna att min motivation växer en gnutta. Drivkraften att förverkliga mina egna drömmar blir lite starkare. Och kanske gör det alla timmar framför burken värda. För om det är något man inte ska underskatta är drivkraften som föds ur drömmar. Den kan uppenbarligen utföra stordåd.

Annons