Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Krönika: Jag tar sikte mot våren

Från den plats där jag nu sitter kan man ana fjällen i väster. En del dagar framträder de tydligt i sin ofelbara vithet, andra dagar tycks de har sjunkit ner i vattnet likt en skamsen pojke som ertappats på bar gärning.

Annons

Jag ser den där isen som aldrig ville blir farbar den här vintern. Den vinter jag väntat på så länge att den snart inte är välkommen längre. De från förra året lovprisade långfärdsskridskorna ligger kvar i garderoben som glömda klenoder. Jag anar en och annan vandrare, kanske med hund i följe, som genar över sjön mellan Frösön och Östersund. En skidåkare tar sikte mot Odensala i skate-stil. Faktiskt. Men avslagenheten är påtaglig.

I stället tar jag sikte på våren. Minns ni att förra veckan så bröt solen fram och värmde kinden? Vände också du ditt ansikte mot himlen, blundade och njöt? Bara en kort stund. Minns du takdroppet den dagen? Kunde du känna atmosfären av kafébord och stolar som lyfts ut på trottoaren, doften av varm choklad med vispad grädde och en ostsmörgås? Nå, vi är inte riktigt där ännu. Inte ännu, men snart.

Plötsligt inser jag att så här måste det få vara. Och att det som finns omkring mig, det som jag uppfattar som lite dött och livlöst kan få vara en spegelbild av det som ibland, men bara ibland, är dött och livlöst också i mig. Och kanske också i dig?

Ibland tänker jag mig att du är ett blommande vårträd. Ett vårträd för mig, men som också i sig självt känner glädje och tillfredsställelse över sin prakt. Vid andra tillfällen går du lite med ryggen i kut. En torr liten fjällbjörk. Sedd av få. Till ingen välsignelse. Det du säger och skriver bär inte, skänker ingen tröst och inget hopp. Som vårisen eller som vandraren utan ansikte. Avslagenheten är påtaglig.

Du lyfter blicken. Vet att du inte ska stanna på den där torra sluttningen för alltid. Där vattnet är en bristvara, där västanvinden kommer dig att krypa ihop och bli knotig. En dag ska du vandra ner till skogsbrynet på södersidan där solen skiner länge. Den dagen knoppas det i ditt djup och vårblommorna slår ut igen. Som takdroppet och värmen mot våra kinder. Med en friskhet som gör livet lätt att leva. Inte ett liv utanför lidande, längtan och vedermödor. Vad skulle det vara för liv? Men ett fint värdigt liv. Med två stolar, choklad och smörgås. Två människor som möts. På riktigt. Där livet pulserar.

Nå, du kanske inte är där riktigt ännu. Men snart!