Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Krönika: Kanske skulle han dö därute?

En kollega berättade för mig om den andra gången han var och surfade på Bali.

Annons

Första gången hade han lärt sig surfa, och denna gång hängde han med några surfduktiga kompisar. Det var höga vågor, större än vad han var van vid. Och för att komma ut till platsen där svallvågorna börjar resa sig mot land, behövde han dyka under ett antal vågor med rätt timing för att ta sig ut. Det var väldigt jobbigt att komma ut. Han hade blivit ordentligt trött i nacken och ryggen på vägen dit. Dessutom blev han riktigt mör i armarna av allt paddlande för att ta sig genom vågorna. Så han bestämde sig för att vila på brädan en kort stund. När han väl tittade upp igen var han långt, långt ut från land. Kanske 500 meter från stranden. Han hade fastnat i en tidvåg och sugits med. Han började paddla in. Paddla, paddla, paddla. Men hamnade i stället sakta längre ut. Han kämpade och tog i allt han orkade men utan att ta sig något närmre mot stranden. Tillslut insåg han av utmattning att han inte kunde ta sig iland. Han började fundera på den obefintliga kustbevakningen? Kanske skulle han dö här ute? Fanns det hajar?

Jag har haft ångest. För mig har det gått så långt att jag haft depression minst en gång sedan jag gick i gymnasiet. Så jag vet hur det känns. Jag har vänner som mår psykiskt dåligt och de som har berättat om både det ena och det andra självskadebeteendet eller flyktbeteendet. Och sedan jag började plugga på universitetet har två personer i min ålder och i min närhet tagit livet av sig.

Under tiden jag har gjort den här filmen har jag känt ångest. Det var nämligen inte lätt att ta sig ur det starkaste av mörker. Även om det var en tid sen nu, så är vägen tillbaka lång. I processen för att bli bättre har det varit viktigt för mig att försöka backa när det blir för mycket, men också peppa mig för att gå emot det jag är rädd för och även längtar efter att göra. Att göra filmen och skriva om det här ämnet har varit en sådan sak.

Så åter till min kollega på surfbrädan. Efter kanske 30 minuter fick en av hans duktiga kompisar syn på honom! Han paddlade genast ut till honom för att kolla läget. När han insåg hur illa ute hans vän var förklarade han för honom hur han skulle göra för att ta sig in igen. Att han måste paddla allt han kan, i dyningarna, när det går en liten våg in mot land. För att sedan kort vila armarna där i mellan. Om och om igen. Två steg fram, ett steg bak. Han paddlade några meter in på vågen, för att sedan åter dras ut en bit igen. Om och om och om igen. Som han kämpade! Hans vän paddlade bredvid honom, eller låg och snackade på sin bräda jämte honom hela vägen in. De kom tillslut i land efter mellan en och två timmar. Då var min kollega helt slutkörd. Så när han berättade den här historien för mig kom jag genast att tänka på hur jag har behövt påminna mig så många gånger om, efter att jag lyckats ta mig två meter fram, men sedan en meter bakåt, att försöka se den meter jag faktiskt tog mig fram. Och inte den som drog mig bakåt.