Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Klimatförändringarna – ett vardagshot

Jag hatar att sopsortera.

Annons

Jag vet att det inte är okej att tycka så men så är det. Jag vill ha en ren skinande diskbänk utan tetror och konservburkar som står och torkar redo för sorteringen. Kompost, tidningar och glas känns självklart men sedan tar det emot. Jag är det svarta fåret i vår familj och kan inte kalla mig för miljöhjälte men jag gör framsteg och om jag slarvar får jag skäll.

Jag ska erkänna att klimatet och farhågorna för förändringarna är något som jag länge skjutit ifrån mig och inte låtit ta någon orosplats i min hjärna. Det är ganska fullt där ändå. Och det är lätt att ta förgivet den vackra naturen och årstidernas rytm. Men oron kryper närmare och närmare i takt med rapporter om extremväder här och där.

Jag lyssnade en morgon på ett program på P1 som handlade om oro och ångest. En psykolog delade upp oron i gammal- och modern oro. Den gamla oron hör till det som människan måste ha för att reagera och som krävdes en gång i tiden för att gå ut och skaffa sig mat och passa sig för faror. Den moderna oron innefattade bland annat klimatångest. En rädsla för att världen håller på att gå under och det är vi människor som orsakar det – ingen annan.

Det var en kille i radioprogrammet som berättade hur hans klimatångest såg ut. Hans oro för att vi håller på att ta kål på vår värld hade resulterat i ett hat mot bilister och konsumtion och han hade valt att leva så enkelt som möjligt. Och han är inte ensam om att oroa sig. En undersökning visar att 80 procent av Sveriges unga har klimatångest. Klimatförändringarna har blivit ett vardagshot för unga och oron för klimatfrågan har redan fått nästan hälften av de unga att ändra sitt beteende enligt undersökningen. Nästan 40 procent säger sig vara kunna offra en resa till Thailand eller inte shoppa kläder på ett år för att minska sin klimatpåverkan.

Jag har den senaste tiden på allvar börjat fundera på vad vi människor håller på att ställa till, även om jag inte kan kalla det klimatångest. Men jag har en vag oro och för framtiden. Jag ser framtidsbilder av mina barn och barnbarnsbarn leva i sciencefiction-aktiga miljöer där allt är grått och dimmor av föroreningar hänger tunga över dem.

Men jag har tyvärr inte kommit så längt att jag väljer att inte shoppa kläder på ett helt år. Och jag flyger hellre än åker tåg om det går. Vardagsproblem som tidsbrist och logistik överskuggar ofta klimatoron. Det krävs helt enkelt en dos mer av klimatångest och insikt för att jag ska ta det steget. Tills vidare fortsätter jag kämpa med det lilla jag kan göra för vår framtid. Jag offrar den skinande blanka och tomma diskbänken och hoppas familjen snart tycker att jag är lite av en miljöhjälte i alla fall.

Malin Andersson Junkka bor i Östersund och är just nu beroende av chokladdragerade mandlar.